Rekognoseringsresa 1999

Eva Stenius och Jill Ribring

– förmedlat till arbetsgruppen som bildats inom JAK

för ett eventuellt Pakkomprojekt

 

Vårt besök i Kerala varade från 17 november till 4 december 1999. Från staden Calicut med sina 900.000 invånare gjorde vi två resor upp till Wayanads berg för att träffa de människor som vill stödja ekologisk odling. Andra resan besökte vi byn Pakkom och kunde själva se och bedöma förutsättningarna för ett eventuellt ekonomiskt samarbete.

 

Om Kerala

Ett fantastiskt vackert, grönt och frodigt landskap. På landets eget språk Malayalam betyder Kerala kokosnötpalmernas land. Det finns också gott om bananer, kaffebuskar, gummiträd och teodlingar och i dalgångarna ligger risfälten. Små vilda apor klättrar på murar längs vägen. Kor och getter betar i vägrenen eller ligger på vägen. Mängder av barn i prydliga likadana kläder syns ofta på väg till eller från skolan. Läskunnigheten är högst i Indien i denna delstat. Officiella siffror säger 100%, men mer realistiskt är kanske 85%. På vägarna färdas överfulla bussar av sekelskiftesmodell som har kapplöpning med varandra, trehjuliga motoriserade rikshor, lastbilar och bilar med hög ljudnivå. Medelhastighet är ca 30 km/tim eftersom trafiktätheten är väldigt hög och körfältet är fullt av hål och gropar. Monsunregnen sköljer bort stora delar av vägbeläggningen särskilt på bergssluttningarna. Där är jeep nästan det enda man kan komma fram med.

 

Det är naturligtvis kostsamt att bygga ut vägnätet och laga vägarna och frågan är var pengarna ska komma från. Skatter är nämligen inte någonting man självklart betalar – tvärtom. Systemet är uppbyggt så att när lönen överstiger en viss gräns och skatt ska betalas, betalar privata företag ut överstigande del  i natura­förmåner i stället. Inkomstskatt kommer då nästan bara från statligt anställda. Företagsskatt i vår bemärkelse finns inte heller, utan företaget betalar någon slags moms på sin omsätt­ning. Då löser man det så att man har "dubbel bokföring" – den ena med liten omsättning betalar man skatt på, den andra med stor omsättning har dubbla utpriser till kunden. Detta system med dubbla priser är tydligen rätt utbrett.

 

Ett annat fenomen som säkert kostar landet stora pengar är politiska strejker. Det var oroligheter mellan fundamentalistiska hinduiska grupper och kommunister (ofta kristna) när vi besökte Kerala. Efter upplopp med ett par döda på varje sida utlyste hinduerna transportförbud i 12 timmar. De hotade att stena eller kasta bomber på varje fordon som rörde sig på vägen mellan kl 6 på morgonen till kl 18 på kvällen.

Dessa hinduer tycker särskilt illa om västerlänningar. Så det var av omsorg om vår säkerhet som färdvägen ändrades vid ett tillfälle, då vi färdades genom Karnataka. Och vi kunde inte besöka Pakkom när vi reste upp i bergen, eftersom hinduerna hade stormöte i närheten.

 

Om Pakkom

Området ligger för sig självt helt omringad av regnskog. Fälten ligger som en långsmal tarm i en halvcirkel. Några enstaka bönder bor på andra  sidan, där det  också finns en kulturskola för adivasi, ursprungsbefolkningens ungdomar. Skolan för skogs­folket är ett privat initiativ för att bevara urinnevånarnas kultur. Ungdomar får lära sig sina stammars traditioner, hantverk, sånger och danser. Det finns också ett fint bibliotek i ett nybyggt hus. Här har man tänkt sig att Pakkombönderna kan ha sitt "bankkontor”.

På andra sidan skogen bor bönderna samlat i en klunga hus som gav ett mycket prydligt intryck.

 

En samlingsplats var byggd med ett stråtak som vilade på stolpar. Där kunde man se på en gemensam TV, som var inbyggd i ett litet hus.

 

För att komma från ena sidan av Pakkom till den andra kan man gå genom skogen. Det tar ungefär tre kvart. Annars får man åka runt på vägen vilket tar någon halvtimme med jeep.

 

Det första vi mötte i Pakkom var några män som gick omkring och satte upp affischer med propaganda mot alkohol. Försäljare från grannstaten kommer och säljer små portionspåsar med sprit. De tomma påsarna sågs lite överallt på stigarna. Följderna av detta var naturligtvis inte positiva och nu pågick en kampanj mot alkohol.

 

En vandring runt fälten visade hur man just då skördade och tröskade riset, allt naturligtvis för hand. De som utförde arbetet bodde i små lerhyddor runt risfälten som de fått uppföra som en "löneförmån" och betalningen var i natura och bestod av 1/5 av skörden. De som skötte korna – alla bönder hade en eller två kor – bodde också på liknande sätt och fick som betalning samma om­vårdnad som de visade korna, d v s färdig mat och det nödvändigaste.

Runt fälten stod med jämna mellanrum enkla utsiktstorn som, när skörden började bli mogen, varje natt var bemannade för att hålla utkik efter elefanter. Snubbeltråd som ledde till stenar arrangerade med smällare och brinnande trasor, tillsammans med så mycket oljud som möjligt, var de medel man hade för att skrämma bort elefanterna. Påhälsning av de stora djuren fick man ett par gånger i veckan under skördetid och de kunde göra mycket stor skada om de fick hållas fritt.

I ena änden av fälten fanns en igenvuxen och läckande kons­truktion som, i lagat skick, skulle kunna bevattna fälten. Man var missnöjd med att bevattningen inte fungerade – man skulle kunna få en skörd till per år med bevattning. Staten som byggt damm och kanal för ett par år sedan hade övergivit projektet. Att rensa och laga det som inte fungerade såg inte ut som något stort arbete och John sa också att man nu skulle försöka reparera själv så att man fick igång bevattningen.

Som koordinator i byn fanns en yngre nyligen gift man som gav ett mycket ordentligt intryck. En av kvinnorna, med lite mer utbildning och ord om sig att hålla reda på saker och ting, hade John tänkt sig som ansvarig i byn för hantering av eventuella lån.

 

Den dag vi besökte byn hade John hoppats på att det möte som var planerat skulle deklarera att byn i fortsättningen skulle odla enbart ekologiskt. Därför hade han också tagit dit TV-folk som kunde dokumentera detta. Nu hängde regn i luften och många bönder var mer intresserade av att få in skörden än att gå på möte. Detta innebar att deltagarantalet var förhållandevis litet och något beslut kunde inte fattas.

 

Under diskussionens gång visade det sig emellertid att så gott som alla närvarande på mötet var för en övergång till ekologiskt, även om man inte helt hade klart för sig vad det egentligen innebar. Byäldsten pratade mest och mycket ivrigt om att riset smakade bättre förr och att alla gifter gjorde människorna sjuka och att korna som åt av halmen dog. Man kan ju fundera över vilka mängder som har använts – kunskap om dosering är ju inte helt självskriven.

 

Under mötets gång kom inte några frågor eller diskussioner om eventuella lån upp, det skulle heller inte vara en förutsättning för omläggningen. Däremot blev det en del prat efteråt om principen att spara/låna räntefritt. En engelsk presen­tation av JAK blev ivrigt läst.

                                  

Ekologisk odling i Pakkom

På mötet i Pakkom togs inget beslut om ekologisk odling, men alla var rörande ense om att det behövdes mer information och utbildning och John är redan i skrivandes stund tillbaka i Pakkom för att organisera mer av den varan. Det är ju viktigt att bönderna känner till vad de tar ställning till. Geografiskt ligger byn bra till, ingenting i omgivningarna kan "förorena". Vad bönderna måste ta med i beräkningen är minst ett par års karantän för jordarna innan de kan sälja produkterna som ekologiska och under den tiden blir troligen skördarna mindre än vad de är vana vid. Tillgången på naturliga gödningsmedel är också viktig att beräkna.

 

Frågor att diskutera:

·        Hur stor andel av åkerjorden odlas nu utan gifter, med de ursprungliga metoderna?

·        Hur mycket utbildning i modern ekologisk odling behövs?

·        Lika stort lån till alla? 

·        Återbetalningsförmåga

 

Om SEEDS

Denna organisation (Society for Ecological & Environmental Development Society) inom FRF (Farmers Relief Forum) är under uppbyggnad.  Man hade tänkt sig att vara en ideell organisation registrerad under Charitable Societies Act, men det visade sig att det under nuvarande regim är omöjligt att få tillstånd att föra in utländskt kapital till en sådan ideell organisation. Därför har man ansökt om att bli registrerad som aktiebolag, så att man kan göra affärer med utlandet.

 

Vi träffade 7 medlemmar från SEEDS på ett möte i  Wayanad den 19 november. Vi var i ett solidaritetscenter med samlingssal och stort bibliotek. (vi donerade Margit Kennedys bok och en Sverigebok till biblioteket). Babu, juristen i församlingen, var inte med på mötet, men vi träffade honom i Calicut dagen innan. SEEDSs alla övriga medlemmar har lantbruk, som de driver mer eller mindre ekologiskt. De är också ideellt engagerade, antingen i solidaritetsarbete för ursprungsbefolkningens rättigheter eller i kyrkan. En arbetar i en organi­sation för mänskliga rättigheter med hälsoutbildning på programmet. Alla var eniga om behovet att bli fria från bankernas inflytande, skuldfällor, gen­mani­pulerade fröer och giftiga kemikalier.

 

Några av deltagarna verkade vara på SEEDS-möte för första gången och visste antagligen inte att de förväntades ställa upp med aktiekapital till organisationen – ca 5000 Rupies från var och en. Ingen protesterade, men vi vet inte exakt vilka av deltagarna som slutligen ska ingå i styrelsen. Vi väntar på en definitiv lista från John.   

 

Vi talade om de olika grödor som är aktuella här – ris, peppar, kaffe, ingefära och grönsaker – och deras olika odlingssäsonger. Alla småbönder har minst en ko, som ger daglig inkomst av mjölk. De ska kunna amortera på sina lån två gånger om året.

 

Förslag framkom att kvinnorna borde få lånen, de skulle producera och odla mat för familjens behov, inte enbart cash grödor för export. Kvinnor anses kunniga, ansvarskännande och tillförlitliga bland männen i SEEDS.

Den 30 december ska SEEDS private Ltd Company få legal status och vara an­svarig för den organiska odlingen.

 

Deras tre uppgifter ska vara att:

 

·        tillhandahålla friskt traditionellt ekologiskt utsäde

·        marknadsföra och ge certifikat åt dem som får sälja sina produkter genom den »Gröna marknaden«

·        tillgodose behovet av utbildning i ekologisk odling tillsammans med miljöorganisationen  RASTA

 

samt naturligtvis att förmedla räntefria lån och ställa upp med säkerheter för dessa.

 

Exakt hur detta ska gå till, hann vi inte tala om. Jill och jag presenterade JAK Medlemsbank och Pakkomgruppen.

 

Alternativa och/eller kompletterande lån

Om en spar-lånerörelse kommer igång i SEEDS-banken kan det vara bra att granska möjligheten att ge mikrokrediter till kvinnorna i byn för att starta någon egen liten rörelse, t ex tillverkning av naturlig pelletsgödning, kycklinguppföd­ning eller liknande som tillskott till familjens ekonomi.

 

Om alla bönder får lika stora lån av de pengar som kommer från Sverige blir det ju så småningom också aktuellt med tilläggslån för dem som t ex har byggt nya hus och har större lån.

 

Om SEEDS-banken utökas så att dessa lån blir möjliga, är det viktigt att även andra kategorier än bönder sparar så att det blir en spridning tidsmässigt både på sparande och lånande.

 

I uppstartningsskedet kan det vara lämpligt att eftersparandet på "Sverigelånet " kan användas till dessa lån.

 

John – en nyckelfigur

Vår vän P.T. John, är en betydelsefull person i sin organisation och i sin lands­ända. Förutom att han är koordinator i IFA (Indian Farmers Association) håller han i lokala aktiviteter.

 

Under vårt besök i Calicut arrangerade han både ett stort seminarium om mass­medias betydelse för landsbygden och en gatudemonstration där han var huvud­talare. Demonstrationståget avslutades med gatuteater, som handlade om den orättvisa be­handlingen av de bönder vars gårdar nu skulle säljas på exekutiv auktion. Lokal TV filmade och intervjuade.

 

Johns  kontaktnät är imponerande. Han har vänner i alla samhällsklasser. Vi blev presenterade för redaktören för den största tidningen i Kerala och intervju­ade i två olika TV-kanaler. Övernattning i en liten begsstad var gratis på ett statligt guest house, där en kompis var föreståndare. Så var det också på en kulturskola för ursprungsbefolkningen där rektorn är en god vän. Mat och husrum bjöds vi ofta på hemma hos vänner på lands­bygden. Några av dem var förtroendevalda i FRF (Farmers Relief Forum) andra var personliga vänner utan politiskt engagemang. En släkting till hans fru har en teplantage och tebered­ningsfabrik.

 

När John blev upptagen med andra aktiviteter blev vi väl omhändertagna av goda vänner. En av dem, Pradeep, är journalist och har gjort en film om adivasi, från samma folkstam som bor i Pakkom. Den andre, Jose, är en vittberest SEEDS- medlem, vars föräldrahem är en stor gård, granne till Pakkombyn.

Johns organisationsförmåga och diplomatiska tålamod ställdes på prov när vi, svenska damer med olika önskemål, skulle göra ett par dagars tur för att se kulturminnesplatser och nationalparker, samtidigt som det var strejk i delstaten.

Han tog sig tid att följa med som personlig guide och gjorde det möjligt för oss att resa med allmänna kommunikationer.

 

Samtidigt som John har visat sig vara en mycket upptagen man med många järn i elden, har han också visat starkt engagemang för Pakkomprojektet. Med sitt inflytande har han goda förutsättningar att driva det vidare.

                                  

Kulturskillnader och dess betydelse

Trots att vi har samlat så mycket information som möjligt måste vi vara mycket försiktiga vid bedömningen av den. Det är inte alls säkert att vi bedömer samma sak på samma sätt. Ett typiskt exempel är tiden. När vi bestämmer en tid menar vi exakt tid, och allt efter den tiden är för sent. När en indier bestämmer en tid menar han från och med den tiden och framåt, så fort han är färdig med annat som han håller på med. Eventuella möten med vänner på vägen tar tid. Om någon ber om någonting ska det helst tillgodoses just då. Tiden tycks inte ha något värde i sig – det kommer ju alltid ny tid.

 

Något annat som alltid prioriteras är familjen, d v s släkten. Det är en otrolig sammanhållning och lojalitet. Det innebär också att man betraktar släktingars vänner som sina egna vänner och det skulle vara oartigt att inte presentera en gäst för en vän eller släkting som finns i närheten. Det behövs inga långa visiter – bara några minuter så man vet vem det är.

 

Summan av detta blir att man upplever en otrolig hjälpsamhet och gästfrihet. Alla har verkligen ett personligt värde. Samtidigt måste man komma ihåg att synen på värde inte är likadan. Kvinnans har som exempel ett väldigt högt värde och är mycket uppskattad så länge hon håller sig inom sina domäner. Kvinnan finner sig i att mannen bestämmer och ifrågasätter inte. Det finns ingen anledning att berätta för en kvinna vad som ska hända eller varför, eftersom hon ändå inte ska ta ställning till det. Utan mannen har kvinnan nästan inget värde alls. Det för t o m otur med sig att se en änka.

 

Detta kan bli lite komplicerat i möten med europeiska kvinnor som man inte betraktar på samma sätt, utan mer tillskriver en mans egenskaper och utbildning.

 

Av födsel och ohejdad vana finns dock vissa beteenden så djupt rotade att man inte märker sitt eget beteende och vår vän John blev varse detta vid ett par till­fällen och insåg att det fanns en del att lära. Men alla har kanske inte samma klarsynthet som han. Det ska dock erkännas att flera män talar om kvinnor som ärliga och plikttrogna. De litar mer på kvinnorna när det gäller familjens finanser och välfärd mer än på sig själva.

 

Ytterligare något som skiljer sig rätt radikalt är nödvändigheten av planering och framförhållning. Kanske ligger det i våra gener att vi måste se om vårt hus och vårt förråd till vintern och planerar för detta, medan indierna mer lever i nuet och tar i saker vartefter de dyker opp.

 

TILLBAKA