|
|
Kvinnor som satsar på kor Pushpalatha kommer med den brun- och vitfläckiga kon. Hon ser glad och stolt ut. Kon är bångstyrig och slänger med huvudet. Pushpalatha är bestämd, men får ändå ta i för att baxa kon till ett träd och binda den. Efter kommer kalven stretande för att komma åt trädgårdsväxterna. Kalven motas bort från rabatterna. Kvinnorna på trappan skrattar. Kon bligar mot människorna från sitt träd som om hon visste hur värdefull hon är. Jag frågar Pushpalatha om kon har ett namn. – Ammini, heter hon och kalven Manikkuttan. Men jag äger inte hela kon, bara halva. Än så länge. Jag hoppas på att få en hel ko, kanske två så småningom, säger Pushpalatha. – Att ha kor tror jag passar särskilt bra för kvinnor. Vi kan turas om att se till varandras kor. De ger lite inkomster till familjen. Många här i Pakkam har svårt att klara ekonomin. |
|
|
|
Pushpalatha |
|
|
|
Vi står på gården som tillhör en av kvinnorna på trappan. Hon har också ett dagis hemma. Så det är ganska livligt. Kvinnorna har lunchpaus i sitt seminarium får jag veta. Vi går in i huset och kvinnorna får grönsaksstuvning och ris på bananblad. Jag nöjer mig med en mugg chai, ett sött och kryddat te. Pakkam är en jordbruksby i södra Indien, eller snarare ett nätverk av hus och småbyar mellan risfälten, regnskogen och floden som kommer från bergen i öster. Här har kvinnorna gått samman i grupper för att skaffa pengar till hushållet, eftersom inkomsterna från jordbruket blir allt sämre. Men att vara med i en grupp ger också anledning att träffas. Pushpalatha är ordförande i denna grupp med 14 kvinnor som satsar på kor. En ko kostar 15 000 rupier, ungefär 3 000 kronor. Den ger kanske Häromåret fick kvinnorna pengar till sju kor från Sverige som en gåva, men de har beslutat att betala tillbaka vad den är värd till den gemensamma Pakkam-kassan så att pengarna kan lånas av andra grupper. De är ambitiösa och har betalat tillbaka mer än planerat av sitt ko-lån och dessutom köpt ytterligare två kor och har nu nio. De vill lyckas. Korna finns på olika håll hos familjerna. Vad tycker männen om alla dessa kvinnoprojekt? – De är mycket samarbetsvilliga, säger Pushpalatha. Nabeesa som står intill henne nickar. Vi kommer att tala om arbetsdagen. Tolv, fjorton, sexton timmar … Ingen tid för sig själv. Nabeesa verkar ha svårt att föreställa sig en egen tid. Hennes tre barn har kommit från skolan – Haseena, som är fjorton år, Shaffeera, tio, och Muhammed Shaheer, åtta år. Haasena har skolboken med sig. Hon ska snart fortsätta med sina läxor. Nabeesa ser allvarligt på mig: – Det är mycket viktigt med skolan, att barnen får en utbildning och ett arbete. Men det är svårt för mig att få ihop 200 rupier i månaden till skolbussen och till andra utgifter för skolan. Hon säger också att många ungdomar i byn är arbetslösa. De har gått ut skolan, men får inga jobb. De hoppas på att få en statlig tjänst, men konkurrensen är hård och lönen låg. |
|
|
|
Nabeesa med Muhammed i knät och äldsta dottern Haseena bakom sig Bredvid henne står Shaffeera med läxboken i hand |
|
|
|
Idén är ekomjölk Koprojektets idé är ekomjölk. Köpare är de stora hotellen i Kozhikode vid kusten och Mysore inåt landet. Där kan en kopp te kosta 300 rupier (60 kronor), 100 gånger mer än vad en mugg chai kostar på byns café. Hotellen betalar 20 - 30 rupier per liter mjölk, tre gånger bättre än mejeriet. Nu vill de bygga ett eget hus med plats för 40 kor. Då kan kvinnorna turas om att sköta dem. Kanske kan de i en framtid också göra färskost. Ingen del av marken får vara eller ha varit besprutad. Vattnet till korna ska tas från regnskogen, som inte heller varit utsatt för kemikalier. Men idén kräver ännu mer. Man måste ha en bra bil med kyl och hitta en trovärdig kontrollör som kan intyga att det verkligen är ekologisk mjölk som produceras. När vi senare går och tar ett titt på platsen där korna ska vara, träffar vi mannen som arrenderar ut marken för fodret. Han är glad åt kvinnornas initiativ, men vill inte säga sitt namn. Däremot visar han gärna fågelskrämman i kvinnokläder. Kanske är det hans hyllning till kvinnorna, ett förebud. Kanske skrämmande för någon, men det kan kvinnorna hantera. |
|
|
|
Fågelskrämman |
|
|
|
Text och bilder: Niels Hebert © |
|