|
En söndagseftermiddag sitter jag vid bordet i Shajis hus. Saritha, Rugmani och Raji, ordförande i varsin grupp, har kommit för att prata med Shaji, som är anställd för att koordinera Pakkamprojektet och sköta bokföringen. Men han betonar att det är kvinnorna själva som ansvarar för arbetet i grupperna.
Saritha säger att gruppen vill ha fler getter. Rugmani argumenterar för sin grupp – som vill starta en fabrik för tillverkning av golvtegel. Rajis grupp har tänkt sig att öppna ett skrädderi.
Diskussionen är livlig. Jag förstår inte språket, malayalam, men Shaji översätter ett och annat ord till engelska. Kvinnans roll i Indien, som jag uppfattat den, är tillbakadragenhet, tystnad och vänlighet. Men runt Shajis bord finns inte mycket av detta. Kvinnorna säger vad de menar. Samtalet pendlar mellan skratt och allvar.
Starta skrädderi kräver maskiner, men framför allt utbildning. Hur har ni tänkt er det? Jo, så här… Raji förklarar och säger att det finns möjligheter att exportera till Europa. Och tegelfabriken, hur går det med planerna? Golvtegel kräver maskiner och en ugn. Folk vill redan köpa av oss, vad ska vi göra? Ayurvedaklinikerna behöver getmjölk. Det finns också många örter i skogarna runt Pakkam som klinikerna behöver.
Saritha får så småningom en check till sin grupp. Plötsligt ser det ut som om hon skulle börja gråta. Hon beskriver svårigheterna att ta sig till banken i Kalpetta för att lösa in checken och vill att Shaji… men han skakar på huvudet.
– You´ll have to do it yourself, säger han med eftertryck, och blandar in engelska som man ofta gör här. Saritha viker ihop checken och håller den hårt i nypan och nickar. Hon är glad. Nu har hennes grupp pengar till ytterligare tio getter.
Kvinnor och tegel – fr v Meenakshi, Sarojini, Leela och
Janu med verktyg och provexemplar av sitt golvtegel.
MELLAN RISFÄLTEN
Jag kan inte låta bli att fundera på tegelfabriken. Så vi går dit. Vi går på smala vallar mellan risfälten och vi får sällskap av Raji. När vi passerar gummiträden berättar hon att hon just lärt sig tappa gummi. Ingen annan kvinna gör det. Det har alltid varit männens syssla. Nu talar hon med andra kvinnor i byn om att de också borde lära sig. Det ger en liten extrainkomst till gruppen. Raji är ordförande i styrelsen som representerar alla grupperna i Pakkamprojektet.
Jag frågar henne om hennes mamma kunde ha startat en kvinnogrupp.
– Nej, absolut inte, säger hon och ler.
Så svarar alla kvinnor i Pakkam jag frågar. Ändå är det långt kvar.
– Kvinnorna behöver mer självförtroende. De har resurser som inte utnyttjas fullt ut. De behöver också mer hälsosamma arbeten. Situationen är svår inom jordbruket. Priserna går bara ner på grödorna och kemikalier är otrevliga att jobba med. Människor blir sjuka. Vad händer med vädret? Det brukar inte regna vid den här tiden. Regnet förstör riset som ska skördas. Det blir bittert.
Raji ser som sin viktigaste uppgift att hjälpa alla grupper att hitta uppgifter. Hon försöker också sprida idéerna utanför Pakkam. Hon säger att det ser ljust ut ibland, men att man måste inse att situationen är svår, inte minst för kvinnorna.
Hon ser plötsligt trött ut. Shaji sammanfattar hennes resonemang:
– Kvinnorna har de längsta och tyngsta arbetsdagarna. De ska laga maten, hämta ved och vatten, städa, tvätta och diska. De har huvudansvaret för barnen och de arbetar på fälten. Männen deltar sällan i hushållsarbetet
– Det förekommer också - och har blivit allt vanligare - att männen super upp de pengar som finns i huset. Man kan kanske förstå det, eftersom många småbönder inte ser hur de ska kunna betala sina skulder. Det händer att kvinnor misshandlas och att de blir inlåsta hemma, att de inte kan leva ett normalt socialt liv.
– Därför är det viktigt att ge stödet till kvinnorna, så att de blir mindre beroende av sina män.
Raji skördar ris
Vi går förbi Rajis risfält. Hon vill visa hur det går till att skörda. Riset planterades för ett halvår sedan och just i dag måste det här fältet skördas. Det ser man på risets gröna ton, förklarar hon. Hon tar sin skära och sätter i gång. Det går snabbt och ser enkelt ut. Jag får försöka, men det svårt. Jag skär klumpigt och långsamt. Fälten sträcker sig hundratals meter bort genom dalen. Alltid tycks det vara någon som håller på ute på något fält. Långt där borta ser jag några människor med oxar. |