Rapporter från Pakkam Gruppens tidigare resor

Söndagseftermiddag i Pakkam 

Niels Hebert 

En söndagseftermiddag sitter jag vid bordet i Shajis hus. Saritha,Rugmani och Raji, ordförande i varsin grupp, har kommit för att prata med Shaji, som är anställd för att koordinera Pakkamprojektet och sköta bokföringen. Men han betonar att det är kvinnorna själva som ansvarar för arbetet i grupperna.

Saritha säger att gruppen vill ha fler getter. Rugmani argumenterar för sin grupp – som vill starta en fabrik för tillverkning av golvtegel.Rajis grupp har tänkt sig att öppna ett skrädderi.

Diskussionen är livlig. Jag förstår inte språket, malayalam, men Shaji över­sätter ett och annat ord till engelska. Kvinnans roll i Indien, som jag uppfattat den, är tillbakadragenhet, tystnad och vänlighet. Men runt Shajis bord finns inte mycket av detta. Kvinnorna säger vad de menar. Samtalet pendlar mellan skratt och allvar.

Starta skrädderi kräver maskiner, men framför allt utbildning. Hur har ni tänkt er det? Jo, så här… Raji förklarar och säger att det finns möjligheter att exportera till Europa. Och tegelfabriken, hur går det med planerna? Golvtegel kräver maskiner och en ugn. Folk vill redan köpa av oss, vad ska vi göra? Ayurvedaklinikerna behöver getmjölk. Det finns också många örter i skogarna runt Pakkam som klinikerna behöver.

Saritha får så småningom en check till sin grupp. Plötsligt ser det ut som om hon skulle börja gråta. Hon beskriver svårigheterna att ta sig till banken i Kalpetta för att lösa in checken och vill att Shaji… men han skakar på huvudet.

 

– You´ll have to do it yourself, säger han med eftertryck, och blandar in engelska som man ofta gör här. Saritha viker ihop checken och håller den hårt i nypan och nickar. Hon är glad. Nu har hennes grupp pengar till ytterligare tio getter.

 

MELLAN RISFÄLTEN

Jag kan inte låta bli att fundera på tegelfabriken. Så vi går dit. Vi går på smala vallar mellan risfälten och vi får sällskap av Raji. När vi passerar gummiträden berättar hon att hon just lärt sig tappa gummi. Ingen annan kvinna gör det. Det har alltid varit männens syssla. Nu talar hon med andra kvinnor i byn om att de också borde lära sig. Det ger en liten extrainkomst till gruppen. Raji är ordförande i styrelsen som representerar alla grupperna i Pakkamprojektet.  

Jag frågar henne om hennes mamma kunde ha startat en kvinnogrupp.

– Nej, absolut inte, säger hon och ler.

Så svarar alla kvinnor i Pakkam jag frågar. Ändå är det långt kvar.

– Kvinnorna behöver mer självförtroende. De har resurser som inte utnyttjas fullt ut. De behöver också mer hälsosamma arbeten. Situationen är svår inom jordbruket. Priserna går bara ner på grödorna och kemikalier är otrevliga att jobba med. Människor blir sjuka. Vad händer med vädret? Det brukar inte regna vid den här tiden. Regnet förstör riset som ska skördas. Det blir bittert.

Raji ser som sin viktigaste uppgift att hjälpa alla grupper att hitta uppgifter. Hon försöker också sprida idéerna utanför Pakkam. Hon säger att det ser ljust ut ibland, men att man måste inse att situationen är svår, inte minst för kvinnorna.

Hon ser plötsligt trött ut. Shaji sammanfattar hennes resonemang:

– Kvinnorna har de längsta och tyngsta arbetsdagarna. De ska laga maten, hämta ved och vatten, städa, tvätta och diska. De har huvudansvaret för barnen och de arbetar på fälten. Männen deltar sällan i hushållsarbetet

– Det förekommer också - och har blivit allt vanligare - att männen super upp de pengar som finns i huset. Man kan kanske förstå det, eftersom många småbönder inte ser hur de ska kunna betala sina skulder. Det händer att kvinnor misshandlas och att de blir inlåsta hemma, att de inte kan leva ett normalt socialt liv.

– Därför är det viktigt att ge stödet till kvinnorna, så att de blir mindre beroende av sina män.

 

 

  

 Raji skördar ris


Vi går förbi Rajis risfält. Hon vill visa hur det går till att skörda. Riset planterades för ett halvår sedan och just i dag måste det här fältet skördas. Det ser man på risets gröna ton, förklarar hon. Hon tar sin skära och sätter i gång. Det går snabbt och ser enkelt ut. Jag får försöka, men det svårt. Jag skär klumpigt och långsamt. Fälten sträcker sig hundratals meter bort genom dalen. Alltid tycks det vara någon som håller på ute på något fält. Långt där borta ser jag några människor med oxar.

Sedan 1999 odlar bönderna i Pakkam traditionellt ris. De har slutat med de nya rissorterna som de internationella storföretagen säljer i Indien och som både kräver bekämpningsmedel och att man köper nytt utsäde varje år. Nu odlar man ekologiskt, men det är inte helt lätt att sälja riset. Man arbetar hela tiden för att hitta exportmöjligheter.

Vi går upp mot lerhusen, som ligger i en sluttning med kokospalmer ovanför risfälten. Den röda jorden mellan husen är tilltrampad och rensopad. Hundarna skäller och springer mellan husen. Här bor Raji. Byborna flockas och vi pratar lite om skrädderiet. Kanske kan man sy på beställning? Några män dyker upp, men de håller sig i bakgrunden.

 

KVINNOR SOM VILL GÖRA TEGEL

Vi säger adjö och jag fortsätter till kvinnorna som vill starta en fabrik för golvtegel. Deras hus ligger vid bygatan nära brunnen och de små affärerna och det lilla bycaféet. Skolbarnen i sina uniformer kommer förbi, killingar och höns rör sig i vägkanten och människor står utanför de små affärerna eller väntar på bussen.

Meenakshi, Sarojini, Leela och Janu har byggt huset själva. Det är ingen fabrik, utan en utbildningslokal.

Vid en vägg ligger stora lerklumpar. Men de har inga maskiner, utan golvplattorna de visar har de gjort för hand, eller rättare sagt, de har stampat och knådat leran med fötterna, kavlat ut den i former med hjälp papprullar och bränt provbitarna i en enkel ugn.

Kvinnorna har köpt mark för fabriken genom att ta ett räntefritt lån och ansökt om statliga bidrag för byggnader och maskiner.

Meenakshi, Sarojini, Leela och Janu har problem som tycks angenäma. De har räknat rätt. Det finns ingen annan fabrik i närheten och tegel är tungt och därför dyrt att transportera. Så deras utgångsläge är gott och de har redan fått två stor order som de inte vet hur de ska klara av. Många i trakten kan tänkas vilja köpa tegel av dem. Men med bara fötter och enkla handverktyg går det inte.

Att gå genom Pakkam är att möta många historier med ovissa slut, historier om slit, ont om pengar och lite utrymme för ett liv utanför arbetet. Det handlar om att överleva och kanske få det lite bättre, åtminstone barnen … Ibland skymtar tröttheten i kvinnornas ögon, men där är också nära till gemenskapens glädje mitt i denna verkliga kamp för överlevnad.

Kvinnorna i Pakkam har resurser som inte  används fullt ut, säger Shaji, som ansvarar  

för att pengarna från Pakkamresorna går  till kvinnornas självhjälpsgrupper.

Text och foto: Niels Hebert ©

 

 

 

Ekoturistresa 2005

Mimmi Zotterman

»Vilka av er har inga lån?« frågar P T John en stor samling människor, kanske 200 kvinnor, 30 män, sju barn. Det är möte och fest i Pakkam, en vidsträckt by med husklungor utspridda i ren vildmark. Bemannade vakttorn finns överallt för att skydda ris- och bananplanteringar mot nattliga attacker från elefanter, vildsvin och apor. Pakkam ligger i norra Kerala, i provinsen Wayanad. Genom byn flyter en flod utan bro och de sista 18 kilometrarna är vägarna nästan inte farbara med vanlig personbil.

  En förvirrad kvinna räcker upp handen, men när hon får frågans innebörd klar för sig, tar hon ner sin hand – hon har lån som alla andra, stora lån.   

     


»Vi sitter alla i en rävsax«,
 säger John, en av de två visionärer som vi mötte under vår resa i Kerala. »Den kriminella kapitalismen driver småbönder till självmord – när bonden förlorat allt, dödar han först sin familj och sen sig själv med de bekämpnings­medel han lurats att använda. Med löften om stora vinster drivs bönder att köpa genmodifierade frön i stället för att göra som vi alltid gjort – samla egna frön. Sen köper Nestlé upp allt kaffe, Brooke Bond allt te, AVT all vanilj, lägger  undersig hela marknaden och sänker priserna – med 80% eller mer! Det måste vi förstå. Vi var fattiga förr också, men vi tog itu med problemen. Det måste vi göra nu också.« 

»Statliga myndigheter ser inte orsaken till alla dessa självmord. Man talar om psykologiska orsaker och lyssnar på transnationella bolag som lovar tillväxt. Indrivare trakasserar dem som inte kan betala, utsätter dem för offentlig skam!«.Gramin Bank är statligt ägd och ger smålån till lantbruks­utveckling med räntor på mellan 13% och 20% eller mer.

»Räntan är det första problemet«, säger PT John och pratar om den svenska JAK-banken som arbetar utan ränta. Det är därför vår grupp är här som »ekoturister« i två veckor. Det är ett led i ett växande samarbete, vi är den fjärde gruppen. En del av de 5.000:- var och en betalat för sin resa (plus flygresan) lånas ut till projekt som växer fram i Pakkam.

När pengarna betalas tillbaka utan ränta på tre eller fyra år blir de del i en långsamt växande räntefri låneverksamhet.

Vi känner oss ganska obekväma där vi sitter på stolar högt upp på en slänt ovanför den stora gräsplanen, där alla dessa rakryggade vackra kvinnor i lysande färgstarka kläder sitter i gräset och lyssnar intensivt. De flesta, 80%, hör till någon av urbefolkningens fem stammar.

»Vi måste processa det vi odlar själva« säger John. »Och bygga upp egna marknader«. Själv försöker han intressera den Indiska järnvägen. »Räntan är det första problemet, bekämpningsmedel och genmanipulerade grödor det andra«.  

I Pakkam odlas allt ekologiskt, även gamla, sällsynta, smakrika, sorter och man bygger upp en fröbank.  Korna ger fet, god mjölk. Kvalitet är viktigare än (hormonbaserad) högre avkastning. »Kompromisser finns inte. Blir någon gröda angripen – låt den gå!«, säger John, trots att man inte får mer betalt för ekologiskt än för konven­­­­tionellt odlat. »Vi måste skapa marknader, förutom Järnvägen kanske hotellkedjor. Och export, rak, utan mellanhänder – till Fair Trade Shops i Europa. Vi skulle kunna fylla en container varje år«.

Fastän mycket som sägs måste vara tungt att lyssna till råder en både allvarsam och glad stämning. Man har nära till skratt. 

Alla lån går till kvinnor – det talar John också om. Förr gick det till männen, men som på andra håll i världen försnillades ofta pengarna. Alkoholism finns. Detta med lån till kvinnorna tycks inte vara något problem för männen, åtminstone inte för den ganska lilla grupp som sitter lite i utkanten. »Det är absolut inget problem för männen«, säger Shaji senare när vi frågar. I Kerala finns stråk av matriarkat med arv på kvinnosidan.

Så bjuds vi alla på en festmåltid, serverad på stora bananblad, ris och grönsaker tillredda på många olika vis. Vi sitter på marken i två långa rader mitt emot varandra, både män och kvinnor serverar oss. Det är vackert och gott. 

27 arbetsgrupper, med 10 -14 medlemmar i varje, finns just nu i Pakkam. Man bildar grupper och bestämmer vad man vill arbeta med. Man ska ta hand om hela processen, även marknadsföring. Flera grupper odlar ris, ingefära, kaffe, chili eller bananer. En grupp tillverkar tvål och lotion. Bambuprodukter, boskapsfoder, mjölkprodukter och en teshop är projekt som planeras.

En grupp har denna dag valts ut för ett räntefritt lån. De har på JAK-vis lyckats spara sig till ett startkapital på 40.000 rupier (6.667:-). Kanske har var och en sparat 10 rupier (1:70) i veckan – som i en annan kvinnogrupp vi besökte. Men denna grupp ska göra lerplattor. Man ska tillverka järnstämplar med vackra mönster, som trycks in i mjuk lera, som sedan bränns. Utbildare och tillverkande fabrik finns. 

P T John är född 1954 i en by några mil från Pakkam. Hans pappa var bonde och förstod värdet av utbildning – han undervisade själv sina åtta barn. Vid sidan av vidare utbildning började John en politisk karriär när han var 15 år, en karriär som avslutades 1992 när han nått toppen som partiledare för Indian National Congress Party, Indiens största parti. Han kunde inte längre stå till svars för partiets politik. Han klev ur den politiska sfären in i kultursfären, in i det civila samhället, kan man säga.

 

 

John är ständigt på resa. Han tillbringar 4 -5 dygn i månaden med sin familj i Calicut, i övrigt ägnar han sig åt 38 projekt, varav Pakkam är ett. Det är andra grupper med kvinnor, med gamla människor, med änkor (som måste få rätt till »equity,employment, education« – rättvisa, arbete, utbildning). Han arbetar med barn i CRY »Childrens Right and You«, en systerorganisation till BRIS. »Vad har BRIS för telefonnummer?« frågar han. »Det ska vara samma som CRY:s«. Han samarbetar med bondeledare i Indiens alla stater – alla medlemmar i Via Campesina. Och han arbetar med »Rights based oneducation«, en ny utbildning för vuxna som vill förmedla vilka rättigheter man faktiskt har.

1999 organiserade han 800 representanter för bönder och ursprungs­befolkningar i Asien för en jätteaktion i Europa, Peoples Global Aktion. Sommaren 2000 gav sig Intercontinental Caravan av med Aeroflot till Paris, med tält och mat i bagaget. Européer och amerikaner mötte upp. Man reste runt i grupper i 11 bussar till Europas alla länder (utom England och Sverige).

Att visa på frihandelns konsekvenser för världens fattiga var avsikten. Resultatet blev nya kontakter, starkare nätverk. Under denna resa mötte John någon från JAK, han bjöds året därpå in till ett seminarium och så inleddes samarbetet. 

»Men kulturfascismen är värst« säger John. Våra värdesystem har rasat på 12 år. Kultur, traditioner, kläder, mat, allt attackeras – och barnen används som redskap! Genom TV-apparater väller hela den västliga skräpkulturen in. En enda fördel har det: I många delar av Indien vill man värna sin kultur genom att bara tillåta sitt lokala språk. Men TV-programmen är på hindi och barnen lär sig. Äntligen kan Indien bli en nation med ett språk.«

Han har mycket att slåss mot, »Money, Media, Maffia«, denne oförtröttlige  två meter långe kämpe med kontakter på alla nivåer – journalister, konstnärer, politiker, företagsledare, vanligt folk. Han har många förhoppningar knutna till sin person – och många hot. 

Shahi vår guide, är född 1973 i Pakkam. Han är en mycket vanlig och en mycket ovanlig person i byn. Han är »vanlig« genom att han delar allas ekonomiska villkor. Hemma finns mamma, två bröder och en syster. På andra håll bor en handikappad syster (som han försörjer) och en gift syster. Shaji och en bror försörjer familjen. Möblemanget består av en bänk, inga bord, stolar eller sängar, trots stor disciplin, enklaste mat, ett minimum av kläder, en ko, 6 getter och egna odlingar.

1978 hade familjen lån på 1.200 rupier (200:-). Men det har varit nödvändigt att ta nya lån: till pappans sjukdom, systerns bröllop och en ombyggnad. Något lån är återbetalt, men det samlade låne­beloppet har nu stigit till 185.000 rupier (30.800-). Räntorna är 18-20%, man har sällan råd att amortera. Orsakerna till den förtvivlade ekonomin är de monopol som globaliseringen fört med sig.

Vanilj var länge någorlunda lönsamt att odla: 2003 fick Shajis familj 950 rupier (158:-) för 250g vanilj – 2004 150 rupier (25:-) för ett kilo (!) sedan AVT lagt hela marknaden under sig. »Det var så mycket blommor på vaniljplantorna i somras, vi var så glada«, säger han. Kon ger mjölk och några rupier varje dag, men man har inte råd att dricka den.

 

Men Shaji är också en ovanlig person med en ovanligt stor vision. Han gick förstås i byns skola, men kunde läsa vidare  tackvare nedsatta avgifter, stipendier och bidrag till mat, kläder och böcker. Han läste till sist nationalekonomi vid universitet. »Att studera i ett hus utan möbler har sina sidor«, säger han. »Jag fick arbeta på golvet och böckernas kanter blev fransiga. Termiter gillar också böcker«. Vid sidan av studier och mycket arbete vid familjens odlingar har han lett teatergrupper, vunnit talar- ochskrivar-priser. Han har blivit erbjuden arbete i en känd teatergrupp. »Men det var inte möjligt. Jag var familjens enda försörjare då.«

Shaji var en av 45.000 sökande till 800 jobb vid Rural Departement. Kerala är den stat i Indien som har den största arbetslösheten, också – och särskilt – bland högutbildade. Båda hans bröder har minst lika hög utbildning som Shaji. Den ene är arbetslös, den andre flyttar pappersbuntar mellan besluts­fattande personer på olika nivåer på ett större företag.

Han har haft sitt statliga arbete med lantbruks­utveckling i Kalpetta (med två timmars resa i varje riktning) i snart sex år och står inför sitt livs svåraste beslut. 

Nationalekonomi i Indien har fyra block: Kapitalistisk, Socialistisk, Bland- och Gandhiansk ekonomi. Shaji är Gandhian. Hans arbetsplats är mycket korrum­perad. Det är naturligtvis förfärligt att vara en av få som inte låter sig korrumperas. Man blir inte omtyckt. Att han organiserar arbete åt många och att man odlar ekologiskt ses som positivt, men om räntefria lån kan han inte tala. Kopplingen mellan drastiskt ökad fattigdom bland bönder och drastiskt ökande antal självmord förnekas.

Hans arbete är tryggt. Hans lön är 5000 rupier i månaden, 850:-, en låg lön, enkelt för några svenskar att stå för. Men att lämna arbetet får även andra konsekvenser: minskat – nödvändigt – jordbruksstödstöd till Pakkam. Det lutar åt halvtid.

 


Shaji vill satsa
 på ytterligare 20 tunnland mark, två kor per familj och en gemensam ladugård med en biogas- och kylanläggning. Han vill tillverka ost – morgonmjölken kan hämtas av mjölkbil och kvällsmjölken bli ost, helst hård ekologisk ost som är ovanligt i Indien. Det kräver i så fall utbildning. En bra mjölkko kostar runt 13.500 rupier (2.250:-).

»Omkring de 300 kvinnorna finns 300 män, deras barn och föräldrar, minst 1.800 människor! 60 kvinnor är gruppledare. De har 25 ungdomar som assisterar. Arbetskraft  är över huvud taget inget problem. Det finns bara ett problem och det är finansiellt«.

»Kvinnorna är så  ivriga. De tar hand om barnen, lagar mat, sköter odlingar, samlar ved, hämtar vatten, tvättar och måste också tjäna pengar. En del kvinnor blir slagna av alkoholiserade män. De behöver finansiell frihet«.

Många sparar, men att bygga upp en räntefri låneverksamhet tar tid. Det lutar åt nya statliga lån. Shaji har förhandlat sig till lån med 12 eller 13% ränta, som varje kvinna själv ansvarar för.

 

»Indien har 600.000 byar. Om fem år hoppas jag att vi har lyckats. Räntefria institutioner kan sprida sig. Vi har börjat med de allra fattigaste. Går det här, kan det gå över allt«.

Shaji och John möttes 1990.

       

KERALA

Kerala är en långsmal stat söder om Goa som sträcker sig längs kusten ner till Indiens sydspets. 33 miljoner invånare. Yta som Smålands. Det gör Kerala till ett av världens mest tätbefolkade områden. Här finns ris- och kaffeodlingar, mango- och cashewnötsträd, kokospalmer och banan-plantager, bambu, teak och gummi.  60% är hinduer, 20% kristna och 20% muslimer. Kerala har Indiens lägsta barndödlighet, men landets högsta arbetslöshet, 30%. 

Läskunnigheten är Indiens högsta, 90% (genomsnittet är 35%).  Kerala är en av tre stater med ett starkt kommunist parti.

 

Mimmi Zotterman

Miljömagasinet nr 4

Februari 2005

 

 

 

Pakkams stamfolk

kartläggning med hjälp av Shaji våren 2004

Karin-Malin Ekström

 


Under min resa till Indien januari - mars 2004 besökte jag byn Pakkam och bodde där hos en familj i sex dagar. Under dessa dagar hann jag få lite bättre koll på både projektets alla delar och hur byn Pakkam egentligen ser ut. Pakkam är mer som ett område än en by, beläget på båda sidor om floden Kabani i distriktet Wayanad. Större delen av Pakkam ligger på den östra sidan och det är där SEEDS har sitt fokus när det gäller t ex bevattning och ekologisk odling. Området är uppdelat i olika kolonier, totalt 30-40 stycken, varje koloni består av kanske 10-20 familjer. Dessutom är befolkningen uppdelad i olika folkgrupper. Ursprungsbefolkningen, Adivasi är 80% av den totala populationen och de är uppdelade i fyra olika grupper, dessutom finns ”vanliga” bönder. De fyra Adivasigrupperna har helt olika språk, kultur och traditioner, de är olika folk helt enkelt.
 

Den största gruppen är Kuruma, de har 9 kolonier. Kuruma äger land och deras huvudsakliga inkomst kommer från eget jordbruk. Två av de kolonierna (ca 40 familjer) ligger i området som har fått igång bevattningssystem, de kan därmed odla två gånger per år. 

Även gruppen Kattunayka har en koloni (ca 8 familjer), av sina totalt sju, i det området. Kattunayka äger nästan inget land, de flesta är helt eller delvis beroende av lönearbete hos andra bönder. De är jägare och fiskare, lever av vad naturen har att ge. 

Bevattningssystemet berör ytterligare 5 kolonier bestående av indiska land­ägande bönder. 

Nästa grupp, Panya, består av totalt 8 kolonier. De äger inte land och är således beroende av tillfälligt arbete hos andra bönder och av jakt och fiske.

 


Ooralikurma
 är uppdelade i 2 kolonier, de äger heller inget land men de är hantverkskunniga och det är här bambu­projektet är. De kan otroligt många olika hantverk, alla uppgifter om vad de kan och vilka produkter som de kan göra till försäljning har insamlats av Shaji KJ (ledamot i SEEDSs styrelse och bor i Pakkam) och utifrån det funderar de nu på vad de ska satsa på. Hittills har de alltså försökt med bambuprodukter, bland annat persienner.

Bambuprodukter är på många sätt bra, om inte annat för att råmaterialet finns i överflöd och gratis runt knuten, byn gränsar ju till en stor bambuskog. SEEDS har försett dem med verktyg, ett tak att arbeta under och mat under arbetsdagarna.

Tyvärr är inte deras produkter särskilt attraktiva på en större marknad. Persiennerna är ganska råa och det krävs finputsning för att det ska bli ett riktigt hantverk. De är ju brukshantverkare. Dessutom har byn rätt stora problem med alkoholism, rökning, kortspel och dålig arbets­disciplin. Bambuproduktionen ligger därför just nu nere och Shaji jobbar istället med att få igång ett träningsprogram där 130 personer ska genomgå ett 11 månader långt program med syftet att finslipa deras hantverkskunskaper och öka deras arbetsmoral.

Alla som är tilltänkta till detta program har skrivit under ett papper att de ska delta, det kändes som väl förankrat hos arbetarna. Förhoppningen är alltså att hant­verksproduktionen ska kunna komma igång om ett år, kanske med andra produkter. Och förhoppningsvis har SEEDS även hunnit undersöka efterfrågan bättre och hittat en marknad i Mysore och Calicut.

 


För att få överblick över byns alla folkgrupper
 och olika förut­sättningar har Shaji KJ gjort en mycket omfattande enkätundersökning (bland dem som hör till ursprungs­befolkningen), med uppgifter om skulder, inkomster, utgifter, pro­duktion och landägande. 670 familjer har svarat och Shaji jobbar nu med att sammanställa allt, ett riktigt hundgöra.

 

Jag har en än gång gjort tappra försök att få någon sorts ekonomisk redovisning på papper. Muntligt fick jag veta ungefär det jag redan visste: SEEDS fick 11 lakh d v s 1 100 000 INR ( ungefär 200.000 svenska kronor) som ett lån från PGS. 3 lakh har investerats i pumphuset och kanalsystemet (allt arbete gjordes för hand av människorna i byn, pengarna gick till inköp av 2 pumpar och elindragning). 1 lakh har gått till insamling av traditionella fröer, 2 lakh till bambu­produktionen (verktyg o s v) och till någon kvinnogrupps inköp av kor för förädling av mjölkprodukter, oklart hur mycket pengar som gått till vad. Jill fick ett papper när vi var där hösten 2002 som kanske säger mer klart.

Förutom dessa 6 lakh som är investerade pengar, (svåra att få tillbaka) har pengar lånats ut till familjer för inköp av fröer. Dessa pengar har ännu inte kunnat betalas tillbaka p g a torka och missväxt under de senaste åren. Dessutom är PT John rätt bra på att ge enstaka små bidrag lite »till höger och vänster«, ett exempel är ju bonden som räddades från självmord av hela familjen, han som fick ett bröllop och en brunn betald, och han bodde inte ens i det vi kallar Pakkam.

90.000 INR finns på ett SEEDS-konto just nu, enligt PT John, och det tror jag stämmer.


Problemet med den ekonomiska redovisningen var en av de saker jag diskuterade tillsammans med Shaji. Först ville han inte inse vidden av problemet och menade att om vi bara ber John så får jag det. När min resa nästan var slut och jag ännu inte fått någon redovisning (John reste rätt mycket under mina veckor i Kerala, han var knappt hemma) ringde Shaji mig och sa att jag visst hade haft rätt på den punkten och han var uppriktigt bekymrad. Han ska från och med nu skicka uppgifter på alla utgifter som SEEDS har, som han får veta om. Han sa också att vi kan diskutera ordentligt hur vi ska gå vidare, både när det gäller redovisning men också hur vi ska få tillbaks pengarna som är utlånade till Pakkambönderna, när han kommer till Sverige i sommar.

Det finns många frågetecken, svårigheter och oklarheter kring projektet, men mitt intryck i Pakkam var ändå att projektet fungerar bra (hör och häpna). Jag har sett många dokument, typ planer, projektbeskrivningar och budgetar kring t ex bevattningen och det hela känns seriöst. Pengarna går till Pakkam, i stor utsträckning, även om en del kanske för­svinner på vägen. Ett av deras största problem är alkoho­lismen och Shaji jobbar hårt med det.

Vad vi främst måste fundera på är hur de utlånade pengarna ska kunna återbetalas, det fungerar inte att bönderna där betalar tillbaks på ett år, det är så mycket som kan gå fel i deras skörd. Vi måste fundera ut ett smidigare system och målet måste vara att så småningom få igång ett självgående sparlånesystem i Pakkam så att de inte längre är beroende av oss.

En anledning till varför ekoresegrupperna inte fått se så mycket matnyttigt i byn är att de helt enkelt inte trott att vi varit intresserade. Shaji har bara vetat att vi vill träffa bybor och gå runt lite och kolla på naturen, han trodde inte att vi var så intresserade av resten (se en pump i ett pumphus).

 

Vi måste vara noga med att ta reda på vad de olika grupperna har för intresse och säga det till Shaji så är det inget problem längre. Dessutom har de ju inte velat visa svenska turister ett tak för bambuproduktion, som inte används för att arbetarna dricker sprit och spelar bort pengarna de får. Och det är väl rimligt att projektets sämre sidor inte blir huvud­attraktion på ekoresorna, men att den som reser med från PGS får uppdateringar av alla slag. 

Karin-Malin Ekström

 

FÖRSTA EKOTURISTRESAN 2002

Dagboksanteckningar

Ingalill Arnfridsson 


12 november  
Vi samlades på Arlanda, Jill, Elisabet som filmade, Karin-Malin, Jan och Mina, Ingalill och Alf. Vi mellanlandade i Frankfurt. 

13 november  anlände vi till Mumbai där blev vi mottagna av Abraham och hans fru Kala som hängde blomsterkransar om våra halsar. Vi klev ut i den mörka sammetsnatten, +28 grader. I ett myller av folk och bilar lotsade Abraham oss till minibussen (taxin) som skulle ta oss till stationen. Det bor ca 30 miljoner människor i Mumbai. Stationen är stor och i den stora hallen satt och låg massor av folk på golvet. Vi trixade oss förbi och passerade stycke-godsinvägning i ett hörn. Massor av folk jobbade, vägde och lyfte paket på dragkärror. Abraham bjöd på kaffe eller te på stationen. Vi gick vidare och fick sitta i väntrum, damer och herrar var för sig. Vi damer tvättade av oss och borstade tänderna i köpe­vatten som Abraham fixade åt oss. 

Längs långväggen satt män och skrev och bokförde, det var postsorteringen. Folk vandrade förbi till och från perrongen. En liten pojke med ett halvt ben åkte på stjärten och tiggde. Han hade tårar på kinderna, smutsiga kläder och tovigt hår. Han åkte efter oss med sin utsträckta hand. Efter en stund kom en polis och viftade bort honom, det var jobbigt att se. Men de uppmanade oss att inte ge tiggarna något.

 


Vi vandrade ut på perrongen till tåget som skulle ta oss till Goa. Abraham hade biljetterna och vi hittade vår vagn, liggvagn med luftkonditionering med tre bäddar på var sida och två på andra sidan gången. Det fanns en öppen gång emellan där folk passerade. Men det var inget spring på nätterna, folk sov och det var skönt att stäcka ut sig. Vi fick över och underlakan, kudde och en filt.
 

14 november  På morgonen kom försäljarna från köksvagnen. De ropade: kaffe, te. Efter en stund kom frukosten på brickor i aluminiumformar. Abraham hade beställt åt oss, det smakade bra. Vitt bröd med omelett, kaffe eller te. Vi vinglade ut till toaletterna. Det fanns två i varje vagnsända, en med toalettstol och en med Indisk ståtoalett med hål i golvet. Allt gick rakt ut under tåget. Det fanns vatten i kranen så det gick bra att tvätta sig och tänderna borstade vi i flaskvattnet. Toalettpapper är något som vanliga indier inte använder, men det finns alltid en vattenkran i närheten av toaletten. De tvättar sig med vänsterhanden. Högerhanden  äter de med. 

På kvällen fortsatte vi i bil från järnvägsstationen till Colva Beach i Goa och Star Beach Resort Hotel. Rummen var stora med AC och fläkt i taket. Duschen fungerade inte, men det gjorde ingenting för det fanns alltid två stora hinkar med vatten och en tillbringare att hälla vatten över sig.

 

15 november   Första dagens morgon gratulerades Alf till frukosten på sin 65-årsdag. Sedan bar det av till beachen, jag Karin-Malin och Alf. Alf bevakade våra grejer medan vi kastade oss i Indiska Oceanens böljande vågor. Vilka vågor sen! Stora härliga dyningar som man simmade på! Sedan stod vi där vågorna bröts, en underbar känsla. Vattnet var väl 25-30 grader varmt. Vi åt lunch på en restaurang på beachen. God mat och bra service. På kvällen fortsatte vi att fira Alf med kaffe och tårta i trädgården på hotellet. Han fick en elefant med en liten elefant i magen. Mycket sirligt utfört, den var jättefin. 

Vi fick ett litet problem med att skaffa tågbiljetter till Calicut med det avhjälptes med lite whisky till biljettförsäljaren. Det är en aning korrumperat i Indien. Allt går att ordna med lite knep. Vi lämnade hotellet vid 11.00 tiden för sightseeing. Ett museum var uppbyggt som det såg ut för ca 400 år sedan i byarna. Vi besökte ett tempel och därefter var det lunch på en restaurang. Jag åt kycklingkofta och drack deras öl Kingfisher, 5%, som smakade mycket gott. På kvällen gjorde vi en utflykt med en turistbåt, ”Paradise”. Det var underhållning med sång och dans. Abraham passade upp oss med minipizza, kaffe eller te. Efter båtfärden sökte Abraham upp en spritaffär med whisky till biljetterna. Snabbt tillbaka till Star beach hotell för att hämta tågbiljetterna. Tåget för nattresan till Calicut var fullpackat med folk. Innan vi la oss åt vi kyckling, ost, bröd och ananas som Abraham köpt. Klockan var ganska mycket innan vi kom till ro. Vi fick smyga för resten av passagerarna sov.

 


16 november
  Vid stationen i Calicut mötte John, Johns fru och dotter, övriga medarbetare till John och en fotograf. Vi fick nya blommor runt halsen, alla vi damer fick en röd ros, och den obligatoriska pricken  i pannan av en gul färg. John bar typiska indiska kläder ”wondo”, som består av ett stort tyg som lindas runt midjan och kläms fast i linningen. Den är fotsid lång. Till det hade han en snygg skjorta. Indierna är alltid så fräscht klädda. Männen har alltid nystrukna skjortor. Wondon bär de antingen lång eller så viker de upp den och klämmer fast tyget i midjan. Då blir det som en knäkort kjol. De har mycket bestyr med det där. De fläktar med tyget, knyter upp och släpper ner för värmens skull. Det ser lustigt ut i våra ögon. 

Efter välkomstceremonin lastade vi väskorna på en minibuss och åkte genom Calicut och ut mot havet. Vi skulle bo på Marina Beach Hotel. Det var ett nybyggt hotell med utsikt mot Arabiska sjön. Vi hade en stor möblerad inglasad altan. Det var ett lyxigt hotell med badrum helt i kakel. 

På eftermiddagen besökte vi ett väveri. Vi handlade dukar, frottéhanddukar och annat. Efter väveriet for vi iväg ut mot kusten. Vi skulle få se ett båtbyggeri. Men tyvärr blev det inte så, det var strejk där. Vi fick i stället se ett gammalt båtvrak, stort, i trä. Därefter tog vi en promenad ut på en lång pir. Det fläktade skönt i värmen. Vi hade lite otur igen för besöket på ett art galleri var också stängt. Så småningom kom vi tillbaka till hotellet där vi fick middag. Efter middagen besökte vi en Indisk teater. De var väldigt skickliga med minspel och med små rörelser med fingrar och händer. Kläderna hade fina färger. Men ljudet var jobbigt. Det var så fruktansvärt högt att det gjorde ont i öronen.

 

17 november  Upp tidigt, kaffe beställt på kvällen före blev ett snabbfika, that´s the Indian way. Vi skulle åka klockan sju. Så iväg igenom stan och klättring på slingrande vägar uppför bergskedjan mot Pakkombyn. Det var regnskogs-liknande natur med mycket palmer och bambuträd, endast lövträd. Småapor hoppade nyfikna omkring i träden när vi stannade för att titta på utsikten.  Det blev dåligt med vattendrickandet och ingen riktig mat, endast småätande. När vi kom fram till Pakkom började jag få huvudvärk. Det blev ingen mat eller vatten där heller. Vi skulle se på Pakkompojkarna som skulle tävla i pilbågsskytte. Min huvudvärk blev bara värre och värre. Till slut var jag tvungen att gå tillbaka till bilen och leta efter Treo-tabletterna som jag hade i ryggsäcken som låg längst bak i bagaget bakom låsta dörrar. Då började jag få panik. Hjälp kom och låste upp dörren och jag fick fram ryggsäcken och började leta efter Treon. Men då höll huvudet på att sprängas, tårarna rann och jag blev jätteförbannad. Det var en reaktion av brist på vatten och mat under hela dagen. Det var ju också 30-35 grader varmt hela tiden. Folk runt omkring uppmärksammade mig och alla var så hjälpsamma. Jag fick vatten och mina tabletter och det kom mat i en liten skål. Efter att jag vilat någon timma och tagit en Treo till började det äntligen lätta. 

Senare fortsatte resan till familjen som vi skulle övernatta hos. Vägen var knölig och det var vägarbeten på gång. Tur att vi inte såg så noga när vi åkte över en bro som inte hade några räcken. Vi kunde i alla fall se att det var högt. Vi kom utsvultna fram till familjen men där fick vi ordentligt med mat. Det var kyckling och ris med olika såser och grönsaksrätter. Sen var det skönt att sova. Vi spände upp våra malariatält och somnade skönt på madrasserna på golvet. 

 


18 november
  På morgonen vaknade vi till tuppen som gol och hunden som skällde.  Vi fick en god frukost med bröd, kaffe eller te, ris och grönsaksrätter.

Det var en välskött farm. De hade några kossor, höns och kokospalmer. Alf studerade kompostsystemet. De separerade urin och fast kompost och använde urinen till vattning vilket också skyddade mot sjukdomar som angriper odling­arna. Komposten var en stor cementbassäng med ett hål längst ner i sidan och ett rör som ledde ut det blöta som samlades upp i ett annat kar. Runt huset fanns mycket fina blomrabatter. Bonden odlade peppar, ingefära, kokos och ris. Bakom huset stod deras "tvättmaskin", en stor fyrkant i sten, ca en kubikmeter. Där tvagade man kläderna och slog dem mot stenen. De hade flera söner och döttrar, de yngsta var 5 och 6 år. 

På återvägen till Pakkombyn passerade vi ett övergivet trähus. John ville ha ett bidrag från Pakkomprojektet till att restaurera huset som tidigare ägts av the Forest Department men nu ägdes det av the Committé. Till huset hörde också marken runt omkring. Han tänkte sig att besökare till byn skulle kunna bo där. 

 


Vi fortsatte till Pakkombyn och fick se ett förrådshus som alla kunde använda för att lagra sin säd i. Därefter gick vi på smala upphöjda stigar mellan risfälten. Vi passerade kvinnor som höll på att skörda ris. De hade skäror som de skar av riskärvarna med. Sen lades de upp i fina högar. De arbetade barfota och i sina saris som de knutit upp till knäna för att inte bli för blöta. Vi såg några lerhyddor vid skogskanten. De var väldigt välskötta med prydligt sopade gårdar som var omgärdade med ett staket. Vi frågade Shaji vilka som bodde där och han sa att det var mycket fattiga människor. De hade ingen mark utan var helt beroende av att få arbeta åt bönderna. Men hade bönderna inget arbete åt dem hade de ingenting. Deras barn kunde inte gå i skola för de hade inte råd med skolkläder. För de pengar de kunde tjäna fick de handla i byns affär.  Shaji knackade på och vi fick komma in på gården och titta. Vi hälsade på fadern. En dotter i tonåren och hans fru skymtade fram. Det låg några små skor på gården som tillhörde någon liten fot.
 

Så småningom fortsatte resan med jeep på små knaggliga vägar. Vi fick vandra över nya fält och klättra uppför en brant sluttning i skogen. Högst upp kom vi fram till en öppen plats. Vi hade kommit fram till ett skogstempel. Där var massor med folk. Tempelplatsen var inhägnad med ett staket. Området var stort som en halv fotbollsplan. Där fanns olika offerplatser uppbyggda på en höjd med en liten hydda på toppen. Där hade de rökelse och olika föremål som de offrat till gudarna. Det brann ljus lite överallt. Man fick inte gå in förrän ceremonin var klar och då måste vi ta av oss skorna. Marken var rensopad, det var platt röd sand att gå på. 

Efteråt blev vi bjudna på lunch. Först fick vi tvätta händerna, de höll upp skopor och hällde vatten i våra händer. Efter att vi tagit plats i en slänt delade de ut palmblad. Vi fick ris, grönsaker olika såser och kyckling, allt mycket gott och inte för starkt. Till det fick vi de obligatoriska riskakorna som de gräddade i pannor på öppen eld. All maten var tillagad i grytor på öppen eld. I Indien äter man alltid med högerhanden. Efter middagen tackade vi för oss och sedan skulle vi fotograferas med alla. Det är en annan ceremoni som tar sin lilla tid.

 



När allt var klart började vi vandra tillbaka nerför berget och genom skogen. Vi kom så småningom fram till en flod som vi skulle åka över på en bambuflotte. Flotten tog tre personer åt gången. Mannen som ägde flotten drog oss över i en stålvajer som var spänd över floden. Vi blev blöta om fötterna och Karin-Malin skrek plötsligt rakt ut, hon såg en stor luden spindel som var på väg uppför hennes ben. Men kalabaliken la sig när spindeln försvann. Alla kom säkert över floden.  Nästa överfart var på en annan flotte som bara kunde ta två åt gången. En fick sitta mitt på flotten och den andra stå eller stå på huk framför, medan den stakades fram av mannen som styrde. Det var lite spännande. På andra sidan möttes man av en framsträckt hand som drog upp en i slänten. Sedan promenerade vi till bilen som tog oss till Vildmarksparken.
 

Färden i parken tog en timma ungefär, vi spanade för att få se vilda elefanter men de höll sig undan. I stället såg vi vilda vitprickade hjortar, bisonoxar, vildsvin, apor, påfåglar och många andra fåglar. Innan vi hunnit runt hade det blivit ordentligt mörkt. Vi avslutade med en fika vid grindarna till parken. Där tog vi adjö av Elizabeth som skulle tillbringa ytterligare ett dygn i Pakkombyn. 

På återvägen till nästa hotell som var Forest Guest House blev Ingrid sjuk. Hon hoppade ur bilen och spydde vid vägkanten. Jag är bara åksjuk, sa hon. Men det gick inte över. Efter ett tag erkände Minna att hon inte mått bra på hela dagen. Vi installerade oss på det nya hotellet som låg vackert och hade stor altan och stort allrum med matsal. På natten vaknade jag av att Karin Malin som låg i samma rum mådde dåligt och hade frossa. Hon fick låna min fleecetröja. Då började jag också känna mig dålig, jag tog ett glas Medikol vilket gjorde att det stoppade upp för mig. KarinMalin fick inte ner så mycket av sin Medikol. Vi tog tabletterna mot semestermage. Jag blev bättre och jag kunde följa med på utflykten till vattenfallet i bergen. Ingrid, KarinMalin och Jill stannade hemma. Jill var förkyld men hade ingen magsjuka.

 


19 november
   Vi började vår vandring efter en kort bilfärd uppför bergen. Det var väldigt vackert med blommande träd och brus från fallet. Högst upp där stigen slutar föll vattnet lodrätt ner. Först i vattnet var John och sedan Abraham.

Jag bytte till baddräkt och kröp ner i vattnet medan jag höll mig i några stockar, stenarna var snorhala. Det var ett härligt bad i ungefär 20 gradigt vatten.

Vi simmade till vattenfallet och lät vattnet piska oss på axlarna. Abraham och John tyckte att det var kallt, men vi som är vana vid att bada i betydligt kallare vatten tyckte det var svalkande skönt efter klättringen upp för berget i värmen.

 


När kom tillbaka till hotellet hade de övriga kryat på sig så pass att vi kunde packa ihop och bege oss tillbaka till Calicut. Men Karin-Malin blev sämre på vägen. På väg tillbaka började det regna ett varmt strilande regn. Vi kom fram till Kasa Marina Hotell vid mörkrets inbrott. Hotellet låg alldeles vid havet, man kunde höra vågorna brytas mot stranden. Alla hade fönster mot havet och det var bara vårt gäng som bodde där. Vi hade en fantastisk service och blev bekanta med personalen. Rummen var stora och sängarna ganska hårda, men det var skönt att krypa ner. Eftersom det var så varmt var det endast bäddat med över och underlakan. I taket satt en stor fläkt. Eftersom det var så varmt och fuktigt var vi tvungna att ha den igång, vi fick sova med hörselskydd. Som tur var hade vi med små gula.
 

Vi skulle äta middag kl 19.30 men maten dröjde, de väntade på brödet, sa de. Abraham hade med sig en stor melon som vi startade med. Efter ett tag kom de med kyckling, sås, ris, kokt vitkål. 

Nu blev Jan också dålig. Karin-Malin låg uppe på sitt rum och mådde väldigt dåligt. John blev orolig för henne, han ringde till doktorn som sa att hon måste kräkas. Om hon inte gjorde det måste hon till sjukhus och få hjälp att kräkas. Det skrämde henne, till sjukhuset ville hon inte. Då manade Jill på henne att dricka så mycket vatten att hon till slut spydde och det blev vändningen. Det var endast Alf och Jill som klarade sig från magsjukan.

 


20 november
   Upp i ottan och iväg till Kliniken. Nu skulle vi få Indisk massage i tre dagar. Vi var uppdelade i två massagegrupper, en för- och en eftermiddags-grupp. Herrar och damer fick massagen i olika hus. Vi damer fick en och en komma in i ett rum med en träbrits som var täckt med något som liknade en vaxduk. Vi blev uppmanade att klä av oss alla kläder och lägga oss på rygg på britsen. Sedan började insmörjningen av kokosolja över hela kroppen. Massagen började med magen, runt runt hur många varv som helst tills man kände att nu måste hon sluta. Sedan gick massörskan över på andra sidan och tog lika många varv på magen åt andra hållet. Därefter var det benen, brösten och armarna, fötter, händer och knän. Då var det dags att vända sig på magen och det var inte lätt, man var hal som en tvål. Massörskan fick hjälpa till, annars hade man glidit av. Så var det en omgång på baken. De drog händerna i kors från foten upp i kors över ryggen och ut i armarna som man hade framåtsträckta. Fram och tillbaka drog de, från ena sidan till den andra ca 15 gånger. Tillbaka till ryggläge och ett tag i ansiktet, håret och som avslutning ett nyp i näsan. Efteråt gled man av och kunde med hjälp av massörskan komma till tvättrummet. Där skulle man försöka bli av med fettet med hjälp av en hink med rumsljummet vatten. Det var inte lätt, och dåligt med tvål dessutom. Efter tvättningen fick vi äta stekt ägg på ångat vitt bröd och te. Det smakade gott eftersom vi inte fick äta någonting före massagen. 

Åter till hotellet för att duscha för att tvätta håret med schampo. Efter lunch på hotellet åkte vår grupp till stan för att handla. Vi fick hjälp av Johns fru. Vi blev visade till Thottatbil Silk & Cotton. Där var det massor av folk och biträden som var intresserade av oss. Alla ville hjälpa till. De tog fram nästan allt de hade i hyllorna, diskarna svämmade över med tyger och klänningar. Det var mycket med hemska färger och modeller, men till slut förstod de vad vi tyckte om. Det slutade med att jag köpte två klänningar med schalar och byxor till.
Alf, Ingrid, jag, John och Karin-Malin tog var sin autoriksha tillbaka till hotellet. Då hade det börjat åska och regna ordentligt. Det var en upplevelse med regnet som stod som spön i backen, blixtarna och åskknallarna som dånade över hustaken. Men regnet var varmt och skönt. Att man blev blöt gjorde ingenting. 

 

 

21 november  Elizabeth ville komma med i första gruppen till kliniken idag för att filma där. Ingrid och jag fick åka tillbaka till hotellet igen. Kl 10 körde Abraham oss till kliniken igen, men först skulle han åka och lägga jätteräkorna som han köpt i frysen hos Kalas mamma. Det var en bra bit dit så vi kom en halvtimme för sent, men i Indien finns inga fasta tider. Vi fick vår massage. Medan jag väntade på Ingrid lekte jag med massageägarens barn, en flicka på tre år och en pojke på åtta år. De tyckte om när jag sjöng svenska barnvisor för dem. 

När vi kom tillbaka till hotellet hade folk från SEEDS kommit för att informera om sitt arbete inom organisationen. Det var mycket intressant att höra dem berätta och de visade illustrationer och tabeller på datorn. Jag var väldigt trött och hade svårt att följa med. Jill var lite missnöjd, hon ville ha en redovisning av John över pengarna som JAK och Pakkomprojektet givit. John gav emellertid en preliminär rapport och lovade att komma med bättre siffror senare. 

Senare på kvällen efter middagen när vi ätit grillade jätteräkor, mums mums, och druckit vin och öl kom tre musikanter. Det var Shaji på dragharmonika och en trummis och hans bror som var sångare. De sjöng och spelade indisk folkmusik för oss. Det blev en helkväll med mycket sång och musik. Vi sjöng för dem allt vi kunde komma på av svenska visor och Minna som kommer från Gran Canaria sjöng spanska visor för oss. Senare kom Abraham och Kala. Abraham hade sin gitarr med och han sjöng romantiska sånger. 

22 november  Idag hoppade Karin-Malin, jag, John och Minna över massagen. Efter att vi på morgonen packat ihop våra ryggsäckar för utcheckning från hotellet åkte vi på shopping i stället. Att åka bil och se gatulivet är speciellt. Det är massor av trafik och människor. Bilarna tutar så fort de kör förbi en gående eller en bil. Folk åker scooter, cyklar och allt ser ut att gå så fort, fast det inte gör det. Folk går genom trafiken och trixar sig fram. När de går har de inte bråttom, men så fort de sätter sig i ett fordon tycks de köra med gasen i botten hela tiden. Vi kom till en mycket fin affär, med AC och mycket artiga expediter. De bjöd på kaffe och stolar att sitta på. Men vi ville helst gå omkring i affären och titta själva vilket inte är vanligt. Vi såg fina indiska kunder sitta i fåtöljer och expediterna sprang omkring och visade det ena tyget efter det andra. Det är lite svårt med kulturen ibland. Jag handlade tyger, en bård och slipsar, allt i silke, eller siden som vi säger. 

Efter all shopping bar det iväg för att få tag i mera film. Men APS film fanns inte. Nu skulle vi besöka en muslimsk familj och träffa de andra i gruppen. Familjen firade slutet på Ramadan. Det serverades många små goda rätter. Därifrån åkte vi till ett av de få stora muslimska husen där hela familjer bor i generation efter generation. De berättade att det råder matriarkat i familjerna. Kvinnorna äger hus och land och styr hela ekonomin. Det är för att trygga barnens framtid som de lever så. Mannen kan inte gå ut och dricka och spela bort pengarna. Passar det inte mannen har han inget annat att göra än packa sin väska och gå. När döttrarna gifter sig kommer pojken och bor med flickans familj.

 

 

Därefter bar det iväg genom stan till en församlingssal. Där satt fullt med folk, d v s män, och väntade på oss. Där framme stod en talarstol och stolar var placerade mot folket. På stolarna skulle vi sitta. Vi var inte förberedda på detta. De ville att vi skulle presentera oss och tala om vad vi jobbade med i Sverige. Ingrid kände sig utmanad och började. Hon var jättebra. Berättade om att Sverige är ett lyckligt lottat land som levt i fred och sluppit krig under hela 1900-talet och att vi också haft statarsystem i Sverige, men en lindrigare form. Jan presenterade sig och oss.  Han svarade på frågor och jag berättade att vi har utbytesstudenter från hela världen och att vi även haft en student från Indien. 

Det började regna och åska och efter en timme blev det ett snabbt uppbrott till järnvägsstationen. Vi åkte i Abrahams gamla Mersa och en del åkte taxi. Abraham frågade om vi blev blöta om fötterna för det var hål i golvet och då kände vi att vattnet höll på att stiga i bilen. Framme vid järnvägsstationen vadade vi in, tur att stationen var upphöjd några trappsteg. 

Där stod vi utan bagage och biljetter. Efter en munter väntan kom John med biljetter och väskor. John lämnade över till Shaji och vi embarkerade oss med Abraham och Kala.  Myrstacksliknande kaos där en systematisk ordning rådde! Kl 24.00 lämnade vi Kallikut, försenade, och vi somnade omgående. 


23 november
  Kl 4.50 väcktes vi inför Kotayam efter en alltför kort natt och med kolmörker ute. In med alla 11 personer + väskhög över knäna i en alltför klen minibuss och resten på taket ! Chaffisen surrade fast ryggsäckarna och väskorna med en sex meters lina. 

Full morgon rådde vid ankomsten till Backwater Mouth. Överläggning med personer om vilken båt vi skulle ha. Shaji fann en bra lösning och vi blev inbjudna till ett farmarhem i matriarkaliska Syd-Kerala, gästfritt som vanligt. Vi blev bjudna på lunch och träffade en massa folk. Efter några timmar gick vi ombord på båten som skulle ta oss till hotellbåten. Vi åkte på kanalen och längs stränderna bodde folk i små hus. Vi såg hur de levde, tvättade, arbetade med fisknät och annat. Barnen sprang längs kanalkanten och vinkade och skrek "give us a pen".  Vi passerade en stor skola med massor av barn som vinkade till oss. Längre ut kom vi till en sjö och där bytte vi båt till den rätta hotellbåten.

 


Hotellbåten bestod av två hytter med dubbelsäng, toalett och dusch. Över sängen hängde ett moskitnät instoppat i en korg som liknade en lampa. När vi skulle sova tog man ur nätet och bredde ut det över bädden. Man låg med huvudet inåt väggen och fötterna ut mot sjön. Sjösidan var öppen. Taket stöttades av en bambustör. Framför hytterna låg salongen som var möblerad med bambumöbler. Framme i piken satt mannen som styrde båten. Mellan honom och salongen fanns en bred madrass som man kunde ligga eller sitta på. Sidorna var öppna där på samma sätt som i hytterna. Efter ena båtsidan utanför hytterna fanns en gång som ledde till bakre delen av båten där köket var. Två män lagade mat över öppen låga. Allra längst bak smalnade båten av och på en platå på sidan satt motorn.

Det var mycket exotiskt och orientaliskt. 

Installerade på båten åkte vi ut på sjön och passerade nya kanaler med risfält på sidorna. Det här är ett vanligt turistområde. Längs sjöarna och kanalerna passerade vi fina hotell och bungalows. Det var som en saga. På sjön växte det olika vattenväxter och på andra ställen fiskade männen som vinkade till oss. Sjön var ganska grund – man kunde se att de stod på botten ibland. 

Till natten ankrade vi ihop med den andra båten och vi hade det trevligt tillsammans. Vi åt god mat, fisk bl a, och drack gott kallt öl som de förvarade i en isbox. Efter frukost följande dag kollade Elizabeth sina flygbiljetter och upptäckte att hon skulle flyga samma dag mitt på dagen ifrån Kotayam. Hon hade planerat att besöka sin syster som arbetade tillfälligt i norra Indien. Det var svårt att hålla reda på dagarna när vi upplevde så mycket hela tiden. Det blev fart på oss. Vi plockade ihop och båten styrde mot hamnen. Shaji sprang och fixade en taxi till Elizabeth och hon rusade iväg med sin packning medan vi vinkade av henne. Alla gick i land i Kannur, tackade båtbesättningen och gav dem en slant. 


Efter en stund kom en minibuss och vi packade bagaget på taket för att åka till Kochi och Bharat Hotel. Vi kom fram vid lunchtid och efter att ha installerat oss tog oss bilen 10 min till Grand Hotel för lunch. Vi åt lite olika rätter, Karin-Malin och jag åt spagetti och köttfärssås som smakade väldigt gott. Efter magsjukan var vi inte så sugna på indisk mat. Efter lunch åkte vi ut och handlade souvenirer, vi hade olika önskemål. Jag hade ett uppdrag att handla en liten Buddhastaty. På kvällen besökte vi en Kathakali föreställning. Där fick vi träffa skådespelarna och se hur de sminkades och kläddes på. Den här ensemblen var unik och bestod endast av kvinnor. Annars är det vanligt att det endast är män som utövar konsten.
 

Åter till hotellet för en sen middag och sömn i ett svalt hotellrum. Ute är det bastuvarmt. 


25 november
   Åter på tåg igen med avgång från Kochi 14.45. Det är intressant att åka tåg i Indien, man kommer i samspråk med mycket folk. I Indien råder inte ”tag plats och stäng dörrarna”. Där går tågen med öppna dörrar som för övrigt går inåt i tåget. I vår kupé hade vi AC och fönstren var tonade. Men mellan vagnarna var det öppet rakt igenom. Sopor slängs rakt ut genom dörrarna. Det finns ett sopkärl under tvättstället mellan vagnarna. Vid en station hoppade en liten pojke upp i tåget från den sida där inte perrongen är och stationen ligger. Han drog ut sopkorgen, tömde ut den, stoppade tillbaka korgen och hoppade ut och började leta bland soporna. Det såg hemskt ut i våra ögon. Utefter hela järnvägsrälsen ligger massor av sopor, påsar, aluminiumformar, muggar, papper och skräp. Det finns ingen som helst känsla för att inte kasta sopor i naturen. Toaletterna är i våra ögon äckliga, men det beror på vattnet som de stänker över hela rummet Eftersom de inte använder toalettpapper måste de ju tvätta sig. 

Maten lagas på tågen. Med jämna mellanrum går försäljarna runt och säljer kaffe, te, vatten, drycker av olika sorter. På mornarna säljer de frukost sedan blir det lunch och middag. Allt smakar mycket gott och det är varmt och serveras i aluminiumformar. Jag tittade på köket och det var otroligt varmt där med alla eldar. Väldigt många arbetar på tågen. Vårt tåg hade 32 vagnar och det är 72 personer i varje vagn – det blir 2.304 personer i hela tåget + personalen. 

Vi sov från kl 22.00 till kl 8.00 nästa morgon. Trots att det var så mycket folk på tåget blev det sällan köer till toaletterna. Allt fungerar så smidigt.

 


Senare på tåget summerade vi och gick igenom hela resan, tog upp för- och nackdelar. Jill gick igenom räkenskaperna med John som klev på i Calicut på morgonen. Han hade korgar med mat och frukt som han dukade upp åt oss. Allt smakade underbart gott. Vi kom till Mumbai kl 18.30 på kvällen. John begav sig ut i mörkret och folkvimlet och skaffade två taxibilar. Färden gick genom Mumbai mot flygplatsen. Detta var vår sista dag. Vi passerade mycket fattiga och mycket rika områden. De låg tätt, tätt. Man kunde verkligen se hur olika män­niskor levde. Folk låg och sov på trottoarerna och man kan ju bara gissa om de hade toaletter eller hur de tvättar sig – kanske på järnvägsstationer och offentliga toaletter. När bilen stannade för rött ljus kom de fram och tiggde. Unga flickor med smutsigt tovigt hår stod med utsträckt hand som de förde till munnen för att visa att de ville ha pengar till mat. Unga mammor med små barn på höften sprang ut i trafiken och tiggde. De rika är verkligen rika. De bor i stora hus med höga murar omkring. Det var svårt att se de fattiga människorna på gatorna samtidigt som vi var på väg till en lyxrestaurang för att äta middag.  Allt kändes overkligt, mörkret, värmen, fattigdomen, rikedomen.

 


Vi kom till en fin Kinesrestaurang och vi fick en god middag innan vi fortsatte till flygplatsen. Där tog vi avsked av vår värd John som lagt ner så mycket omsorg och arbete för att vi skulle få en så fin resa. Det var mycket vemodigt.
 

Vi lyfte 03.25 från Mumbai med LH 757 till Frankfurt och vidare hem. 

Med oss hade vi oförglömliga minnen av ett mycket intressant land och alla ville återvända en annan gång! 

Ingalill Arnfridsson

 

Eva Stenius' resa

Samlade intryck från hösten 2000

 

Den ekonomiska situationen för bönder i Indien har förvärrats under det senaste året. Priserna på jord­bruks­produkter har gått ned, och många skuldsatta bönder har inte kunnat betala tillbaka sina lån enligt avtal. Banken har tagit över och många gårdar, både stora och små, säljs på exekutiv auktion. Ofta köps upp av storföretag.

Ännu har det inte hänt i Pakkam, men man läser varje dag i tidningen om tragedier i samband med att en skuldsatt familj måste gå ifrån sin gård. Istället for att bli tiggare väljer bonden att döda hela sin familj och begå självmord.

En gård har i alla fall räddats hittills från exekutiv auktion genom ett JAK lån. Det är min gode vän journalisten Pradeep Kumars fädernegård nära byn Pakkam. Hans föräldrar är döda, men hans syster som nyligen blivit änka har tillsammans med sina barn fått flytta tillbaka hem igen. Att bli änka i Indien är en social och ekonomisk katastrof, eftersom makens familj oftast inte längre vill se henne eller bidra till försörjningen.

För ett år sedan talade vi om mikro krediter till kvinno­grupper, som tillsammans startar en hantverks­produktion. Nu finns i Pakkam två sådana grupper, den ena sysslar med pappersåtervinning och den andra tillverkar sittdynor av rötter från en läkeört. De luktar gott och lär vara mycket bra för rygg och andningsvägar. Jag har ett par med hem som prov, för att försöka hitta säljare.

Styrelsen i SEEDS, den organisation som stöder den ekologiska odlingen i Waya­nad, har varit aktiv under året. Jag träffade styrelsemedlemmar i december och de presenterade en lista med namn på alla jordbru­kare i Pakkam: gårdarnas storlek, huvudsakliga grödor och hur stora skulder de har. De frågar efter de räntefria lånen till nästa sådd, som är i juni-juli. Den överväldigande majoriteten är helt med på det ekologiska konceptet.


De var glada att kunna berätta att de nu har samlat in, och har i lager 35 olika sorters utsäde, fröer och plantor i sin "Fröbank" i byn Pakkam. Här kan de bönder som vill lägga om till ekologisk odling låna friskt utsäde av gammal traditionell typ. Efter skörd lämnar de tillbaka en del av skörden, som sedan kan lånas ut till någon annan. Även husdjur (kor och höns) av gamla friska men låg­pro­ducerande stammar finns för avel.

Då det gäller utbildning och rådgivning i ekologisk odling och kompostering för jordförbättring sam­arbetar SEEDS med en ideell miljöorganisation, RASTA. Vår holländska syskonorganisation Strohalm stöder denna organisation sedan länge.

Motståndet mot miljögifter och utarmning av landsbygden har växt och många olika grupper och organisationer samarbetar nu för att skydda ursko­garna i Ghatsbergen och den känsliga naturen i Wayanad, som hör till Malabar krydd­odlingsområde.

Det har hänt en hel del i staden Calicut också sedan Jill och jag besökte dem förra året. Flera affärer med ekologiskt ris och grönsaker och har öppnats, liksom en sallads­restaurang, som endast serverar ekologiskt odlat.

Fortsättningen handlar om hur John tycker att vi ska lösa återbetalning av lånen. Förslaget är att en svensk familj eller person ger ett lån till en gård i Pakkam på 5000 svenska kronor. Året efter, då bonden sålt sin skörd, betalar han tillbaka till SEEDS, som blir värd för långivarens Indienbesök. Hämtning vid flyg­platsen, tåg, hotell, mat, besök i Pakkom och Nationalpark, tempel i Mysore, husbåt på Backwaterkanalerna, dans- och teaterföreställning i Kochin, bad i Goa mm – allt detta kan en ekoturistresa i två veckor i Sydindien innehålla.

 

Vad tycker ni om det?

 frågar Eva Stenius JAK:s arbetsgrupp

 

 

 

 

 

REKOGNOSERINGSRESA 1999

Eva Stenius och Jill Ribring – förmedlat till arbetsgruppen som bildats inom JAK för ett eventuellt Pakkomprojekt 

Vårt besök i Kerala varade från 17 november till 4 december 1999. Från staden Calicut med sina 900.000 invånare gjorde vi två resor upp till Wayanads berg för att träffa de människor som vill stödja ekologisk odling. Andra resan besökte vi byn Pakkomoch kunde själva se och bedöma förutsättningarna för ett eventuellt ekonomiskt samarbete. 


Om Kerala
 

Ett fantastiskt vackert, grönt och frodigt landskap. På landets eget språk Malayalam betyder Kerala kokosnötpalmernas land. Det finns också gott om bananer, kaffebuskar, gummiträd och teodlingar och i dalgångarna ligger risfälten. Små vilda apor klättrar på murar längs vägen. Kor och getter betar i vägrenen eller ligger på vägen. Mängder av barn i prydliga likadana kläder syns ofta på väg till eller från skolan. Läskunnigheten är högst i Indien i denna delstat. Officiella siffror säger 100%, men mer realistiskt är kanske 85%. På vägarna färdas överfulla bussar av sekelskiftesmodell som har kapplöpning med varandra, trehjuliga motoriserade rikshor, lastbilar och bilar med hög ljudnivå. Medelhastighet är ca 30 km/tim eftersom trafiktätheten är väldigt hög och körfältet är fullt av hål och gropar. Monsunregnen sköljer bort stora delar av vägbeläggningen särskilt på bergssluttningarna. Där är jeep nästan det enda man kan komma fram med. 

 

Det är naturligtvis kostsamt att bygga ut vägnätet och laga vägarna och frågan är var pengarna ska komma från. Skatter är nämligen inte någonting man självklart betalar – tvärtom. Systemet är uppbyggt så att när lönen överstiger en viss gräns och skatt ska betalas, betalar privata företag ut överstigande del  i natura­förmåner i stället. Inkomstskatt kommer då nästan bara från statligt anställda. Företagsskatt i vår bemärkelse finns inte heller, utan företaget betalar någon slags moms på sin omsätt­ning. Då löser man det så att man har "dubbel bokföring" – den ena med liten omsättning betalar man skatt på, den andra med stor omsättning har dubbla utpriser till kunden. Detta system med dubbla priser är tydligen rätt utbrett. 

Ett annat fenomen som säkert kostar landet stora pengar är politiska strejker. Det var oroligheter mellan fundamentalistiska hinduiska grupper och kommunister (ofta kristna) när vi besökte Kerala. Efter upplopp med ett par döda på varje sida utlyste hinduerna transportförbud i 12 timmar. De hotade att stena eller kasta bomber på varje fordon som rörde sig på vägen mellan kl6 på morgonen till kl 18 på kvällen.

Dessa hinduer tycker särskilt illa om västerlänningar. Så det var av omsorg om vår säkerhet som färdvägen ändrades vid ett tillfälle, då vi färdades genom Karnataka. Och vi kunde inte besöka Pakkom när vi reste upp i bergen, eftersom hinduerna hade stormöte i närheten. 


Om Pakkom

Området ligger för sig självt helt omringad av regnskog. Fälten ligger som en långsmal tarm i en halvcirkel. Några enstaka bönder bor på andra  sidan, där det  också finns en kulturskola för adivasi, ursprungsbefolkningens ungdomar. Skolan för skogs­folket är ett privat initiativ för att bevara urinnevånarnas kultur. Ungdomar får lära sig sina stammars traditioner, hantverk, sånger och danser. Det finns också ett fint bibliotek i ett nybyggt hus. Här har man tänkt sig att Pakkombönderna kan ha sitt "bankkontor”.

 

På andra sidan skogen bor bönderna samlat i en klunga hus som gav ett mycket prydligt intryck.

 

En samlingsplats var byggd med ett stråtak som vilade på stolpar. Där kunde man se på en gemensam TV, som var inbyggd i ett litet hus. 

För att komma från ena sidan av Pakkom till den andra kan man gå genom skogen. Det tar ungefär tre kvart. Annars får man åka runt på vägen vilket tar någon halvtimme med jeep. 

Det första vi mötte i Pakkom var några män som gick omkring och satte upp affischer med propaganda mot alkohol. Försäljare från grannstaten kommer och säljer små portionspåsar med sprit. De tomma påsarna sågs lite överallt på stigarna. Följderna av detta var naturligtvis inte positiva och nu pågick en kampanj mot alkohol. 

En vandring runt fälten visade hur man just då skördade och tröskade riset, allt naturligtvis för hand. De som utförde arbetet bodde i små lerhyddor runt risfälten som de fått uppföra som en "löneförmån" och betalningen var i natura och bestod av 1/5 av skörden. De som skötte korna – alla bönder hade en eller två kor – bodde också på liknande sätt och fick som betalning samma om­vårdnad som de visade korna, d v s färdig mat och det nödvändigaste.

Runt fälten stod med jämna mellanrum enkla utsiktstorn som, när skörden började bli mogen, varje natt var bemannade för att hålla utkik efter elefanter. Snubbeltråd som ledde till stenar arrangerade med smällare och brinnande trasor, tillsammans med så mycket oljud som möjligt, var de medel man hade för att skrämma bort elefanterna. Påhälsning av de stora djuren fick man ett par gånger i veckan under skördetid och de kunde göra mycket stor skada om de fick hållas fritt.

I ena änden av fälten fanns en igenvuxen och läckande kons­truktion som, i lagat skick, skulle kunna bevattna fälten. Man var missnöjd med att bevattningen inte fungerade – man skulle kunna få en skörd till per år med bevattning. Staten som byggt damm och kanal för ett par år sedan hade övergivit projektet. Att rensa och laga det som inte fungerade såg inte ut som något stort arbete och John sa också att man nu skulle försöka reparera själv så att man fick igång bevattningen.

Som koordinator i byn fanns en yngre nyligen gift man som gav ett mycket ordentligt intryck. En av kvinnorna, med lite mer utbildning och ord om sig att hålla reda på saker och ting, hade John tänkt sig som ansvarig i byn för hantering av eventuella lån. 

Den dag vi besökte byn hade John hoppats på att det möte som var planerat skulle deklarera att byn i fortsättningen skulle odla enbart ekologiskt. Därför hade han också tagit dit TV-folk som kunde dokumentera detta. Nu hängde regn i luften och många bönder var mer intresserade av att få in skörden än att gå på möte. Detta innebar att deltagarantalet var förhållandevis litet och något beslut kunde inte fattas. 

Under diskussionens gång visade det sig emellertid att så gott som alla närvarande på mötet var för en övergång till ekologiskt, även om man inte helt hade klart för sig vad det egentligen innebar. Byäldsten pratade mest och mycket ivrigt om att riset smakade bättre förr och att alla gifter gjorde människorna sjuka och att korna som åt av halmen dog. Man kan ju fundera över vilka mängder som har använts – kunskap om dosering är ju inte helt självskriven. 

Under mötets gång kom inte några frågor eller diskussioner om eventuella lån upp, det skulle heller inte vara en förutsättning för omläggningen. Däremot blev det en del prat efteråt om principen att spara/låna räntefritt. En engelsk presen­tation av JAK blev ivrigt läst.                                  

Ekologisk odling i Pakkom
På mötet i Pakkom togs inget beslut om ekologisk odling, men alla var rörande ense om att det behövdes mer information och utbildning och John är redan i skrivandes stund tillbaka i Pakkom för att organisera mer av den varan. Det är ju viktigt att bönderna känner till vad de tar ställning till. Geografiskt ligger byn bra till, ingenting i omgivningarna kan "förorena". Vad bönderna måste ta med i beräkningen är minst ett par års karantän för jordarna innan de kan sälja produkterna som ekologiska och under den tiden blir troligen skördarna mindre än vad de är vana vid. Tillgången på naturliga gödningsmedel är också viktig att beräkna.

 

  

 

Frågor att diskutera:

· Hur stor andel av åkerjorden odlas nu utan gifter, med de ursprungliga metoderna?

· Hur mycket utbildning i modern ekologisk odling behövs?

· Lika stort lån till alla? 

· Återbetalningsförmåga 


Om SEEDS

Denna organisation (Society for Ecological & Environmental Development Society) inom FRF (Farmers Relief Forum) ärunder uppbyggnad.  Man hade tänkt sig att vara en ideell organisation registrerad under Charitable Societies Act, men det visade sig att det under nuvarande regim är omöjligt att få tillstånd att föra in utländskt kapital till en sådan ideell organisation. Därför har man ansökt om att bli registrerad som aktiebolag, så att man kan göra affärer med utlandet. 

Vi träffade 7 medlemmar från SEEDS på ett möte i  Wayanad den 19 november. Vi var i ett solidaritetscenter med samlingssal och stort bibliotek. (vi donerade Margit Kennedys bok och en Sverigebok till biblioteket). Babu, juristen i församlingen, var inte med på mötet, men vi träffade honom i Calicut dagen innan. SEEDSs alla övriga medlemmar har lantbruk, som de driver mer eller mindre ekologiskt. De är också ideellt engagerade, antingen i solidaritetsarbete för ursprungsbefolkningens rättigheter eller i kyrkan. En arbetar i en organi­sation för mänskliga rättigheter med hälsoutbildning på programmet. Alla var eniga om behovet att bli fria från bankernas inflytande, skuldfällor, gen­mani­pulerade fröer och giftiga kemikalier. 

Några av deltagarna verkade vara på SEEDS-möte för första gången och visste antagligen inte att de förväntades ställa upp med aktiekapital till organisationen – ca 5000 Rupies från var och en. Ingen protesterade, men vi vet inte exakt vilka av deltagarna som slutligen ska ingå i styrelsen. Vi väntar på en definitiv lista från John.    

Vi talade om de olika grödor som är aktuella här – ris, peppar, kaffe, ingefära och grönsaker – och deras olika odlingssäsonger. Alla småbönder har minst en ko, som ger daglig inkomst av mjölk. De ska kunna amortera på sina lån två gånger om året. 

Förslag framkom att kvinnorna borde få lånen, de skulle producera och odla mat för familjens behov, inte enbart cash grödor för export. Kvinnor anses kunniga, ansvarskännande och tillförlitliga bland männen i SEEDS.

  

Den 30 december ska SEEDS private Ltd Company få legal status och vara an­svarig för den organiska odlingen. 

Deras tre uppgifter ska vara att: 

· tillhandahålla friskt traditionellt ekologiskt utsäde

· marknadsföra och ge certifikat åt dem som får sälja sina produkter genom den »Gröna marknaden«

· tillgodose behovet av utbildning i ekologisk odling tillsammans med miljöorganisationen  RASTA 

samt naturligtvis att förmedla räntefria lån och ställa upp med säkerheter för dessa. 

Exakt hur detta ska gå till, hann vi inte tala om. Jill och jag presenterade JAK Medlemsbank och Pakkomgruppen. 


Alternativa och/eller kompletterande lån

Om en spar-lånerörelse kommer igång i SEEDS-banken kan det vara bra att granska möjligheten att ge mikrokrediter till kvinnorna i byn för att starta någon egen liten rörelse, t ex tillverkning av naturlig pelletsgödning, kycklinguppföd­ning eller liknande som tillskott till familjens ekonomi. 

Om alla bönder får lika stora lån av de pengar som kommer från Sverige blir det ju så småningom också aktuellt med tilläggslån för dem som t ex har byggt nya hus och har större lån. 

Om SEEDS-banken utökas så att dessa lån blir möjliga, är det viktigt att även andra kategorier än bönder sparar så att det blir en spridning tidsmässigt både på sparande och lånande. 

I uppstartningsskedet kan det vara lämpligt att eftersparandet på "Sverigelånet " kan användas till dessa lån. 


John – en nyckelfigur

Vår vän P.T. John, är en betydelsefull person i sin organisation och i sin lands­ända. Förutom att han är koordinator i IFA(Indian Farmers Association) håller han i lokala aktiviteter. 

Under vårt besök i Calicut arrangerade han både ett stort seminarium om mass­medias betydelse för landsbygden och en gatudemonstration där han var huvud­talare. Demonstrationståget avslutades med gatuteater, som handlade om den orättvisa be­handlingen av de bönder vars gårdar nu skulle säljas på exekutiv auktion. Lokal TV filmade och intervjuade. 

 

Johns  kontaktnät är imponerande. Han har vänner i alla samhällsklasser. Vi blev presenterade för redaktören för den största tidningen i Kerala och intervju­ade i två olika TV-kanaler. Övernattning i en liten begsstad var gratis på ett statligt guest house, där en kompis var föreståndare. Så var det också på en kulturskola för ursprungsbefolkningen där rektorn är en god vän. Mat och husrum bjöds vi ofta på hemma hos vänner på lands­bygden. Några av dem var förtroendevalda i FRF (Farmers Relief Forum) andra var personliga vänner utan politiskt engagemang. En släkting till hans fru har en teplantage och tebered­ningsfabrik.

 


När John blev upptagen med andra aktiviteter blev vi väl omhändertagna av goda vänner. En av dem, Pradeep, är journalist och har gjort en film om adivasi, från samma folkstam som bor i Pakkom. Den andre, Jose, är en vittberest SEEDS- medlem, vars föräldrahem är en stor gård, granne till Pakkombyn.

Johns organisationsförmåga och diplomatiska tålamod ställdes på prov när vi, svenska damer med olika önskemål, skulle göra ett par dagars tur för att se kulturminnesplatser och nationalparker, samtidigt som det var strejk i delstaten.

Han tog sig tid att följa med som personlig guide och gjorde det möjligt för oss att resa med allmänna kommunikationer. 

Samtidigt som John har visat sig vara en mycket upptagen man med många järn i elden, har han också visat starkt engagemang för Pakkomprojektet. Med sitt inflytande har han goda förutsättningar att driva det vidare.                                  


Kulturskillnader och dess betydelse

Trots att vi har samlat så mycket information som möjligt måste vi vara mycket försiktiga vid bedömningen av den. Det är inte alls säkert att vi bedömer samma sak på samma sätt. Ett typiskt exempel är tiden. När vi bestämmer en tid menar vi exakt tid, och allt efter den tiden är för sent. När en indier bestämmer en tid menar han från och med den tiden och framåt, så fort han är färdig med annat som han håller på med. Eventuella möten med vänner på vägen tar tid. Om någon ber om någonting ska det helst tillgodoses just då. Tiden tycks inte ha något värde i sig – det kommer ju alltid ny tid. 

Något annat som alltid prioriteras är familjen, d v s släkten. Det är en otrolig sammanhållning och lojalitet. Det innebär också att man betraktar släktingars vänner som sina egna vänner och det skulle vara oartigt att inte presentera en gäst för en vän eller släkting som finns i närheten. Det behövs inga långa visiter – bara några minuter så man vet vem det är. 

Summan av detta blir att man upplever en otrolig hjälpsamhet och gästfrihet. Alla har verkligen ett personligt värde. Samtidigt måste man komma ihåg att synen på värde inte är likadan. Kvinnans har som exempel ett väldigt högt värde och är mycket uppskattad så länge hon håller sig inom sina domäner. Kvinnan finner sig i att mannen bestämmer och ifrågasätter inte. Det finns ingen anledning att berätta för en kvinna vad som ska hända eller varför, eftersom hon ändå inte ska ta ställning till det. Utan mannen har kvinnan nästan inget värde alls. Det för t o m otur med sig att se en änka. 

Detta kan bli lite komplicerat i möten med europeiska kvinnor som man inte betraktar på samma sätt, utan mer tillskriver en mans egenskaper och utbildning. 

  


Av födsel och ohejdad vana finns dock vissa beteenden så djupt rotade att man inte märker sitt eget beteende och vår vän John blev varse detta vid ett par till­fällen och insåg att det fanns en del att lära. Men alla har kanske inte samma klarsynthet som han. Det ska dock erkännas att flera män talar om kvinnor som ärliga och plikttrogna. De litar mer på kvinnorna när det gäller familjens finanser och välfärd mer än på sig själva. 

 

Ytterligare något som skiljer sig rätt radikalt är nödvändigheten av planering och framförhållning. Kanske ligger det i våra gener att vi måste se om vårt hus och vårt förråd till vintern och planerar för detta, medan indierna mer lever i nuet och tar i saker vartefter de dyker upp.