_________________________________________________________________________________________________________________________________

Rapporter från Pakkam Gruppens tidigare resor

 

Söndagseftermiddag i Pakkam 

Niels Hebert 

En söndagseftermiddag sitter jag vid bordet i Shajis hus. Saritha,Rugmani och Raji, ordförande i varsin grupp, har kommit för att prata med Shaji, som är anställd för att koordinera Pakkamprojektet och sköta bokföringen. Men han betonar att det är kvinnorna själva som ansvarar för arbetet i grupperna.

Saritha säger att gruppen vill ha fler getter. Rugmani argumenterar för sin grupp – som vill starta en fabrik för tillverkning av golvtegel.Rajis grupp har tänkt sig att öppna ett skrädderi.

Diskussionen är livlig. Jag förstår inte språket, malayalam, men Shaji över­sätter ett och annat ord till engelska. Kvinnans roll i Indien, som jag uppfattat den, är tillbakadragenhet, tystnad och vänlighet. Men runt Shajis bord finns inte mycket av detta. Kvinnorna säger vad de menar. Samtalet pendlar mellan skratt och allvar.

Starta skrädderi kräver maskiner, men framför allt utbildning. Hur har ni tänkt er det? Jo, så här… Raji förklarar och säger att det finns möjligheter att exportera till Europa. Och tegelfabriken, hur går det med planerna? Golvtegel kräver maskiner och en ugn. Folk vill redan köpa av oss, vad ska vi göra? Ayurvedaklinikerna behöver getmjölk. Det finns också många örter i skogarna runt Pakkam som klinikerna behöver.

Saritha får så småningom en check till sin grupp. Plötsligt ser det ut som om hon skulle börja gråta. Hon beskriver svårigheterna att ta sig till banken i Kalpetta för att lösa in checken och vill att Shaji… men han skakar på huvudet.

 

– You´ll have to do it yourself, säger han med eftertryck, och blandar in engelska som man ofta gör här. Saritha viker ihop checken och håller den hårt i nypan och nickar. Hon är glad. Nu har hennes grupp pengar till ytterligare tio getter.

MELLAN RISFÄLTEN

Jag kan inte låta bli att fundera på tegelfabriken. Så vi går dit. Vi går på smala vallar mellan risfälten och vi får sällskap av Raji. När vi passerar gummiträden berättar hon att hon just lärt sig tappa gummi. Ingen annan kvinna gör det. Det har alltid varit männens syssla. Nu talar hon med andra kvinnor i byn om att de också borde lära sig. Det ger en liten extrainkomst till gruppen. Raji är ordförande i styrelsen som representerar alla grupperna i Pakkamprojektet.  

Jag frågar henne om hennes mamma kunde ha startat en kvinnogrupp.

– Nej, absolut inte, säger hon och ler.

Så svarar alla kvinnor i Pakkam jag frågar. Ändå är det långt kvar.

– Kvinnorna behöver mer självförtroende. De har resurser som inte utnyttjas fullt ut. De behöver också mer hälsosamma arbeten. Situationen är svår inom jordbruket. Priserna går bara ner på grödorna och kemikalier är otrevliga att jobba med. Människor blir sjuka. Vad händer med vädret? Det brukar inte regna vid den här tiden. Regnet förstör riset som ska skördas. Det blir bittert.

Raji ser som sin viktigaste uppgift att hjälpa alla grupper att hitta uppgifter. Hon försöker också sprida idéerna utanför Pakkam. Hon säger att det ser ljust ut ibland, men att man måste inse att situationen är svår, inte minst för kvinnorna.

Hon ser plötsligt trött ut. Shaji sammanfattar hennes resonemang:

– Kvinnorna har de längsta och tyngsta arbetsdagarna. De ska laga maten, hämta ved och vatten, städa, tvätta och diska. De har huvudansvaret för barnen och de arbetar på fälten. Männen deltar sällan i hushållsarbetet

– Det förekommer också - och har blivit allt vanligare - att männen super upp de pengar som finns i huset. Man kan kanske förstå det, eftersom många småbönder inte ser hur de ska kunna betala sina skulder. Det händer att kvinnor misshandlas och att de blir inlåsta hemma, att de inte kan leva ett normalt socialt liv.

– Därför är det viktigt att ge stödet till kvinnorna, så att de blir mindre beroende av sina män.

 

 

 

 Raji skördar ris

 

Vi går förbi Rajis risfält. Hon vill visa hur det går till att skörda. Riset planterades för ett halvår sedan och just i dag måste det här fältet skördas. Det ser man på risets gröna ton, förklarar hon. Hon tar sin skära och sätter i gång. Det går snabbt och ser enkelt ut. Jag får försöka, men det svårt. Jag skär klumpigt och långsamt. Fälten sträcker sig hundratals meter bort genom dalen. Alltid tycks det vara någon som håller på ute på något fält. Långt där borta ser jag några människor med oxar.

Sedan 1999 odlar bönderna i Pakkam traditionellt ris. De har slutat med de nya rissorterna som de internationella storföretagen säljer i Indien och som både kräver bekämpningsmedel och att man köper nytt utsäde varje år. Nu odlar man ekologiskt, men det är inte helt lätt att sälja riset. Man arbetar hela tiden för att hitta exportmöjligheter.

Vi går upp mot lerhusen, som ligger i en sluttning med kokospalmer ovanför risfälten. Den röda jorden mellan husen är tilltrampad och rensopad. Hundarna skäller och springer mellan husen. Här bor Raji. Byborna flockas och vi pratar lite om skrädderiet. Kanske kan man sy på beställning? Några män dyker upp, men de håller sig i bakgrunden.

 

KVINNOR SOM VILL GÖRA TEGEL

Vi säger adjö och jag fortsätter till kvinnorna som vill starta en fabrik för golvtegel. Deras hus ligger vid bygatan nära brunnen och de små affärerna och det lilla bycaféet. Skolbarnen i sina uniformer kommer förbi, killingar och höns rör sig i vägkanten och människor står utanför de små affärerna eller väntar på bussen.

Meenakshi, Sarojini, Leela och Janu har byggt huset själva. Det är ingen fabrik, utan en utbildningslokal.

Vid en vägg ligger stora lerklumpar. Men de har inga maskiner, utan golvplattorna de visar har de gjort för hand, eller rättare sagt, de har stampat och knådat leran med fötterna, kavlat ut den i former med hjälp papprullar och bränt provbitarna i en enkel ugn.

Kvinnorna har köpt mark för fabriken genom att ta ett räntefritt lån och ansökt om statliga bidrag för byggnader och maskiner.

Meenakshi, Sarojini, Leela och Janu har problem som tycks angenäma. De har räknat rätt. Det finns ingen annan fabrik i närheten och tegel är tungt och därför dyrt att transportera. Så deras utgångsläge är gott och de har redan fått två stor order som de inte vet hur de ska klara av. Många i trakten kan tänkas vilja köpa tegel av dem. Men med bara fötter och enkla handverktyg går det inte.

Att gå genom Pakkam är att möta många historier med ovissa slut, historier om slit, ont om pengar och lite utrymme för ett liv utanför arbetet. Det handlar om att överleva och kanske få det lite bättre, åtminstone barnen … Ibland skymtar tröttheten i kvinnornas ögon, men där är också nära till gemenskapens glädje mitt i denna verkliga kamp för överlevnad.

Kvinnorna i Pakkam har resurser som inte  används fullt ut, säger Shaji, som ansvarar  för att pengarna från Pakkamresorna går  till kvinnornas självhjälpsgrupper.

Text och foto: Niels Hebert ©